skål!

Har lämnat in nya prover hos doktorn. Jag tar allt med lugn och försöker att fixa allt det här själv. Ringa läkare, boka tider, fixa med jobb och körning. Det känns äntligen okej. Jag har varit så dramatisk men nu försöker jag se saker för vad de är. Det går att fixa. Tålamod, tåla med mod.

Sjuksköterskan som jag har kontakt med har hjälp mig att orka. Jag blir glad när hon peppar mig att fortsätta på egen hand. Hon säger att jag kan fixa det och jag tror henne fan. Jag har inte pratat så mycket med någon om det här. Jag försöker bara utesluta det från min vardag. Jag mår ju faktiskt bara bra, och gör endast det här för att må bättre.

Det känns som om allt kan hända, precis så som det kändes i Latinamerika. Nu är det slutpratat om mig.