kul

Solen skiner men det är kallt ute. Komiskt att vädret matchar mitt humör. Komiskt att jag finns där när alla behöver mig men att ingen hittar mig när natten kommer. Haha. Skratta då.

x

"Rädda mig. Jag låter er."

covered

Jag skulle vilja säga allt. Slänga ut bitarna av rått kött som tynger mig. Jag bär en slöja och hur tunn den än är, är den aldrig osynlig. Med blåa märken på benen hoppas jag att den aldrig ska svartna och lämna mig blind. För idag, nu, finns det så mycket jag vill se.

existens

Allt jag skriver präglas av fantasier, en flykt från någonting sant och konkret. Så som fakta eller statistik, så som verklighet. Men jag är en slav åt mitt huvud. Jag är endast en kropp för mina tankar att verka i. Verka genom. Jag är en mussla och inom mig finns en pärla. Vit guld omslutet av ett kranium.

aldrig din aldrig min del 2

Kosmos omsluter mig och jag glömmer dig för det finns miljoner stjärnor som lyser klarare än du. Jag försöker samla dem alla i min hand för att få tystnaden att försvinna. Miljarder stjärnor lyser starkare än dig men inte en enda har lika vackra andetag. Inte en enda spränger tystnaden som trummar mot revbenen.

aldrig din aldrig min

Idag rör mina fingrar vid stjärnorna, inte fysiskt. Aldrig fysiskt. Men jag är där uppe, där gravitationen inte existerar, så alla mina känslor svävar ut i intet. Jag vill inte vara annat än en astronaut ensam i ett oändligt universum.

sägmig

Jag lyssnar på vinden som sakta drar sina ben över jorden. Den viskar något men orden försvinner när dem beblandas med omvärlden. Aldrig lär jag höra vad vinden har att säga till mig, naturens röst. Aldrig lär jag förstå naturens språk. För jag hör bara bilarna. Skratten. Stegen. Framtiden.

Jag lyssnar på vinden som sakta drar sina ben över jorden. Men med huvudet under vattnet försvinner ord och meningarna och flyter ut i det blå.

20 sep

Det är dagen efter stormen och tavlan visar ett landskap av förödelse och smärta. Olycka. Ilska. Men den tavlan, den bilden, är vår. Men dem som sitter på färgen och penslarna sitter i riksdagen, i regeringen, i näringslivet och på chefsplatserna. Skrattar åt oss och kluddar med färgen. Skapar mörkare och mörkare ringar och högre berg. Skapar ett landskap som gynnar dem men som inte behagar våra ögon.

Så låt oss bryta oss in och ta tillbaka. Hämta färgen, hämta penslarna och riv ner duken. Låt oss börja på en ny tavla som vi målar tillsammans. Låt imorgon bli en ny dag och en dag närmare ett mästerverk.

varje dag, varje natt

Jag drömmer, men mina drömmar handlar inte om allt det som jag kan få, karriär, pengar, kärlek, saker, utan snarare om det som ligger utanför den snäva ram av det som denna värld har att erbjuda mig.
Jag drömmer om det inom mig. Att finna stigar som tar mig djupare in i mitt hjärta, att ta mig ur labyrinten jag försvunnit i i mitt huvud. Jag drömmer om att fylla ett tomrum inom mig. Ett hål eller en avgrund som vi alla bär inom oss. För bakom all hud, alla muskler och alla ben finns en brunn.
En brunn som sedd uppifrån är mörk, gåtfull och skrämmande. En brunn som många lägger locket på och vill glömma. Och för att inte hitta tillbaka till den igen slutar man vandra längst stigarna vid hjärtat eller försöker hitta en utväg ur labyrinten i huvudet. Man fokuserar bara på skalet ; slätt, openetrerat och exponerat. Föränderigt och okomplicerat.
Men jag drömmer om brunnen, om att fylla den bara för att få se dess gömda innehåll flyta till ytan. Fylla den och glädjas åt insikten om att jag är djup men inte bottenlös.

cane

Regn.

Låt det falla.

Låt åskan komma.

Låt marken darra.

Sveper in som en klass tre varning.

Skapar kaos och nytt klimat.

Jag är allt.

Jag är bara ett barn.

Lugnet.

Låt det berika.

Låt strålarna skina.

Låt marken ge vika.

Död efter det korta livet.

Men få sekunder har skapat många ruiner.

Jag är inget.

Jag är borta.

Snart

Det faktum att jag snart lämnar kontinenten slår mig stundvis. "Snart" flyger genom huvudet och plötsligt känner jag mig både lycklig, oförberedd och rädd. Lika mycket som jag drar mig inför själva resan känner jag viss oro över hemfärden. Jag vet att mitt huvud kommer se annorlunda ut, att allt som nu står staplat i långa prydliga led kommer ligga huller om buller när jag åter når Sverige. För hur kan jag inte förändras? Hur kan jag inte se saker annorlunda?

Huvudet tänker där fötterna står, och i Latinamerika kommer hela marken gunga.

"jump"

ibland är det så långt mellan stegen