libre

Jag känner mig som en nyfödd fágelunge: äntligen har jag fattat att det finns en värld utanför mitt ägg och att jag kan flyga rätt in i den.

-

Jag faller ibland,
ner för denna hjälplöshet.
Som en stupad soldat
krossad av en hel armé.
Jag föreställer mig
att det bakom huden,
finna fågelsång.
De stunderna då jag faller
ändlöst,
hejdlöst
och förstörs mot hård betong.
"Flyg fria fåglar, flyg!"
mot himlen
dit jag aldrig kom.

La mente

"Välkommen in,
stäng dörren efter dig,
ta djupa andetag och slå dig ner."
Jag öppnar ögonen för första gången i din lägenhet
blicken passerar livserfarenhet,
utanför är vardagen intakt,
som lågors rytmiska dans
Ditt sängöverkast: som en kall vinternatt.
Jag önskar jag visste var värmen fanns,
för när tiden dör ut
sitter isblocken fast.
Vill se på dig
du ser.
"Prata inte om henne"
du blundar,
ingen ler.

-

Jag hör varenda andetag i rummet bredvid
när jag smyger upp på ostadiga Bambi ben
Någonstans finns en dröm jag inte kan finna
för jag blundar, vrider mig men lyckas aldrig försvinna.

I ljuset från den kommande morgonen
slickar jag sakta bort den sista alkoholen från kroppen
tänder lampan och ser förbi alla regndroppar

allt som bôrjar pà K

Vi mekkar i en bakgrund

fylld av âckliga mân och avskum
Bakom oss tapetserar regnet varje hustak

och vi tackar Gud fôr billig ôl pà sunkhak

Varje liv har ett pris

men i mitt nya hem âr det priset lika med ett glatt flin

Sà vi hoppar nàgon annanstans

vidare till nâsta ansats

och skrattar àt att verkligheten

fan luktar najjs i denna pissnatt.

Komsi komsi

Jag lâr mig handskas med ensamheten och ibland lile, lite med àngesten. Men dagarna gàr och jag strosar runt bland husen och bilarna hâr i Quito och hittar hela tiden nya saker att skratta àt.

Igàr gick jag ner till dem âldre kvarteren och spanade pà kyrkan och dem vackra snirkliga gatorna. Och svettades ihjâl nâr jag skulle gà hela backen upp. Tog mànga pauser och satt pà stentrappor och skrev. Kânde mig konstigt nykâr. Lite i mig sjâlv faktiskt. Mest i min omgivning.

Tiden tickar pà utan att stôr mig det minsta. Allt jag ser âr nâtter och dagar i mitt nya hem. I en ny bok har jag bôrjat lâmna kvar allt det som slâpar efter mig. M och den grôna fotôljen, och ângesten och hela jâvla helvetet. Fôr varje sida jag skriver fâr jag en klump i magen, hur kunde jag vara sà dum? Men nu finns det pà papper (som sâkert kommer bli tusen fler) och nâr den dâr klumpen i magen slâpper kânns det som om den gôr det fôralltid.

Men trots min nyfunna sjâlvsâkerhet sà saknar jag er, alla. Aldrig att jag kommer lâmna Latinamerika, det finns i mitt hjârta och jag kommer alltid ha en lângtan att àtervânda. Sà jag hâr âr en kontakannons... till er!

Kontaktannons #?¿

Sjuk men otroligt glad brud vâdjar till sina vânner och alla andra fina mânniskor att komma till Ecuador fôr att starta upp det fetaste jâvla kollektivet i vârldshistoren. I detta fantastiska land finns kust, sol, regn, bad, billig ôl, och luncher fôr 14 kr. Hâr bryr sig igen om màsten och man lever fôr att det âr sà fantastiskt att vara levande. Sverige, med sin materialism, dryga befolkning (inte alla!), rànande kollektivtrafik och dyra mat, âr igenting i jâmfôrelse med detta fantastiska land. Sà ta er hit sà styr vi resten hârifràn.

Ecua

Jag vet inte vad jag kan skriva om lyckan. den âr lite som kârleken: sà svàr att sâtta ord pà. Men den sitter i alla fall hâr bredvid mig, eller snarare vâldigt tâtt intill mig. Nâstan inom mig. Den âr en del av livet hâr och vi blir bâttre och bâttre vânner fôr varje dans och varje ôl.

kort

Medan mor min ligger magsjuk pá rummet passar jag pá att surfa nätet. Efter att ha lyssnat pá hemska spansk balader i en halv timme klarade jag inte mer. Igár drog jag ut med en tysk till en filmbar i Colombias SOFO. Vi drack öl. Snackade skit. Kollade pá svart vit film. Igár tittade solen äntligen fram, förvánade oss alla med sin plötsliga närvaro. Drog till stranden och dök bland vágorna. Badvakterna visslade pá mig och sa át mig att vara försiktig. Jag är försiktig! Blev brun pá en sekund och käkade mango pá stranden. Lite sáhär är livet i Colombia. Jävligt slappt. Jävligt chill. Man glider ganska mycket men är alltid pá sin vakt. Man hänger med gubbarna pá hostallet. Hänger med Tim. Sover 11 timmar varje natt. Fár kärleksförklaringar av män i byn. "Oh wapa te dejo mi corazon! Linda!". Men det är cool. Allt är cool. Till och med regnet som idag áterigen öste ner är helt okej. Snart áker jag vidare. Om bara fyra dagar. Det är hemskt. Lite sorgligt. Dock, helt väntat. Kommer sakna Adriana.

Colombia

Här syns jag pá ett annat sätt. Jag blir en zigenarflicka med yvigt svart hár och mörka ögon. Om jag i Sverige inte ville synas är det omöjligt här, alla kollar... pá allt... och alla. Resan hit fyllde hela min kropp med rädsla. Att jag inte skulle orka. Att jag skulle vara ensam. Att nágot skulle hända mig. Men i mitt nya hem har rädslorna sakta börjat att försvinna och nu är dem lika avlägsna som den solnedgángen som sakta försvinner ute i havet. Colombia stärker mig och sänker mig lite varje dag. Staden och luften är oberäkerlig precis som livet. Just av den anledningen vill jag stanna. Inom mig vet jag att jag räknar dagarna inför nästa avfärd och jag vill inte att den ska komma. Jag vill inte behöva flyga när jag precis lärt mig simma.