som en orm.

Jag borde skriva om alla händer som rört mitt solarplexus och alla ögon som försökt tränga in i djupet av min blick. Varför växer allt i denna lägenhet? Varför står höghusen uppradade på led under månens sken? Jag blir förälskad i byn när sommaren kommer. De slutar stänga av den ena uppgången, rulltrappan fungerar igen. Jag borde skriva om tantra men jag är redan på jakt efter rep. I jakt på den rätta balansen mellan kontroll och att ge med. Det är sant som de säger; kreativitet behöver romantik. Jag åker till badhuset och låter mig själv lösas upp i ångorna. Jag föds inte på nytt, jag bara ömsar skinn som en orm. På dagarna skriver jag dikter i solen, arbetar då och då. Jag luktar på lavendeln innan jag lägger mig ner och låter mitt hår färga hela kudden umber.

Moooooondayyyy

Min hjärna tänker så fort den vaknar. Jag ringer mitt jobb klockan halv nio på morgonen för att påminna dagen om den där saken jag glömde. Hon skrattar på andra sidan luren "du tänkte på det här nu?!". "Hahaha.." nej egentligen tänkte jag på det halv tre inatt men avstod från att ringa för att inte verka galen. Min ena granne vill sälja mig turkiska mattor (300 kronor) och en annan granne vill sälja ekologiskt tvättmedel (tydligen det bästa som finns). Jag tackar nej till mattan men köper tvättmedlet. Det är grönt men kallt. Jag lyssnar på Mindsex med Dead Prez hela tiden, tjugo fyra sju. Jag lyssnar på den nu.
Han skriver att han vill ha mig där och tro mig jag vill vara där men istället borde jag som nu, koka lite te, lyssna på musik och skriva. För vet du vad baby? Vet du? I'm leaving this place. Du och jag gonna gitt the shit out of here. Vid tar med oss Dead Prez och orden. Vi tar med oss varandra, hunden och vargen, varenda demon, storheten i den absoluta lyckan och tomheten i sorgen.

Hasta la vista hijos de putos.

SUPAY

Två personer verkar få orgasm bara av att titta på varandra. Fönstren är öppna och in blåser en kall luft som inte hör hemma i maj. Kvinnan och mannen står i en omfamning, hon skakar och stönar. Jag söker efter dig i rummet, söker din blick, ditt leende, det där ankaret. En annan kvinna talar med dig och strax kommer en man upp till mig och ser mig djupt i ögonen. Jag släpper inte in honom i djupet av min blick, han frågar om han får hålla mig och jag säger nej. Jag vill inte att han ska hålla mig, varken han eller nästa man. Du står med båda händerna mot bröstkorgen och ler mot henne, den där blonda tjejen. Hon säger hur vacker hon tycker att du är, hur vackra dina ögon är, dina bruna ögon. Mitt bland all snö är vi den mörka jorden, platsen där knoppar brister, blommar och vissnar. Jag hittar en svart korsett med vita prickar och metallspännen. Jag kan knappt andas i den, jag tar av den, snör om den, sätter på den igen. Jag frigör min diafragma, luften kommer ner. Mina läppar är blodröda, precis som mina ögon. Du räcker mig en lång piska, leende "ta den här", helt övertygad om att jag i ett tidigare liv var en dödsgudinna.

det sista kapitlet.

Min älskade, inga resor är linjära. Ju mer jag tänker på det och med hjälp av avståndet som skapas när man fortsätter framåt ser allt ut som i ett kalejdoskop. Vilken vacker röra. Det här är det sista jag kan skriva. Kom inte till mig med dina trauman. Allt jag har är dessa dikter.

Noches de lobos.

Det är dagen efter fullmånen och jag har varit tre olika personer dessa tre senaste dagar.
(1) Ivrig, farlig. På gränsen. Ostadig. Huvudet fyllt med smulor och tankar som skator. Den fulla månen sätter sig till rätta i natten, ett lysande ansiktet vänt mot solen. Hur hittar vattnet nya vägar? frågar jag dig efter att ha sovit bort hela morgonen. Och du. Med starka armar och mjuka händer. Hittar källan.
(2) Den heta pannan, elden. Grädden som du med tungan tar tillbaka från dina händer. Jag är tyngden som vill fälla mina ögonlock. Ett ensamt öga har nyss vaknat och jag minns dikten om näktergalen och påfågeln. Vi frågar inte efter tiden, vår egen revolution är att hålla oss vakna.
(3) Den knutna näven som svävande över min kropp möter en krispig morgon. Jag säger: När du tar på mig, föreställ dig att du skalar en frukt. Och likt en ny måne växer, drar du bort skuggan från mitt ansikte.

Pappa ritade med kolet ut alla gränserna i mina ansiktsdrag. 

borderland

Gloria Anzaldúa called herself a border woman. Living right at the border between Mexico and the US. She called the border an open wound "where the Third World grates against the first and bleeds". She wrote about Borderlands and border culture. "This is my home this thin edge of barbwire." Sometimes where I live feels like living on the edge of something else. Always meeting security and cops. Seeing their cars drive across the square while buying fruit and vegetables. Seeing them stand in a circle, white men chewing gum as you come up the stairs. They don't know us, we are faceless, only bodies moving through their land. Our home.