kutta

Det är den omedelbara saknaden efter den regelbundna kontakten som skär djupast in i hjärtat. Snittet får inte blodet att forsa utåt utan inåt, tills hjärtat är tungt, blodfyllt och geggigt. Sår en ger sig själv kan inte göra annat är att blöda inåt. Tiden framöver lär blir svår, jag går på en väg som jag tror kantas av mina egna ord. Jag hoppas jag lärt mig leta efter min väg eller i alla fall inte tveka på vad som när min själ. Det här.
Du sa att sommaren kommer få allt att kännas bättre men ibland känner jag bara sorg i dem orden. Sommaren var då det skulle bli bättre mellan oss, i mitt huvud var det så. Sommaren var inte då det skulle bli lättare att sluta sakna, sluta undra hur många tankar som färdas genom ditt huvud, hur många av de tankarna som bär mitt namn. När natten kommer är drömmarna svarta hål. Jag vet inte när jag somnar, bara när jag vaknar. En aning förvånad när ljuset från vardagsrumsfönstret når soffan och bänder upp mina ögonlock, "inga drömmar inatt heller?".
Att säga "jag önskar att det inte kändes såhär" är helt värdelöst. Jag visste att det skulle kännas såhär att behöva släppa någon man egentligen inte vill släppa, men måste. Måste släppa. Måste kutta hjärtat. Måste blöda lite. Hur känns ditt hjärta? Är det skadat men befriat? Skadat men fördärvat? Skadat och påväg att läka? Påväg att bilda att tunt fint ärr över delen som tatuerats av mitt namn?