science dog

Oh happy day, ma' go make us some lemonade! Det tistrar och glittrar, sol som möter snö och plötsligt går jag på små diamanter. Om någon undrar hur jag mår... Ja du undrar! Ja hej kul att du kom, din fråga var alltså: Hur mår du? Tja vad ska jag säga... hyffsat typ. Eller nej! Nej vänta! Jag mår bra. Så... bara bra fraktiskt. Eller... nej men jo jag står fast vid det. Bra alltså.
Så vi går vidare. Jag talade om solen så låt mig nu tala om hur-det-kommer-sig-att-jag-vissa-dagar-inte-har-något-hopp-för-mitt-skapande. Tja jag kan väl säga att det är en tendens eller ett utbrott av kraftiga (oftast aningen negativa) känslor som resulterar i några random tårar och en drömfri natt. Intressant va! Jag skulle kunna erbjuda mig som en pskykologisk testperson för ett psykologiskt tillstånd som i framtiden kommer kallas Hunddepression. Så hade du... få se var sitter du... där! Hade du frågat mig igår hur jag mått hade jag sagt något i stil med: de e lugnt jag e bara trött. AHA! Ett typiskt syntom för Hunddepression; undvikande och förnekande av den psykologiska rubbningen.
Jag måste springa, ut och iväg, men jag återkommer till temat. Ett fantastiskt inlägg tycker ni inte det, så utbildande!

loosekids

Hunden tro att det bor en tomte under filten. Inte jag, den andra hunden! Den hunden tror att det bor en liten gnom under filten som kittlar den på ryggen. Det finns ingen tomte det är bara sladden till min mobil laddare. Jag försöker förklara men budskapet går inte fram. Det är varm, äntligen! Vi går båda lösa i solen. Jag hittar en spricka mellan träden där solen lyser igenom. Jag hittar en plats som öppnar upp ett hål till en helt annan verklighet.

away

Skulle du vilja komma bort? Ja. Ett knapptryck och jag är bort. Over hills and velleys. Önskar att mönsterna skulle lösa upp sig och lätta trycket i luften. Atmosfären är tjock. Jag tar mig ut ur huvudet men orden som kommer ut är inte hjärtats språk. Bara försvinn! Ja, jag är redan påväg bort. Mitt fort, jag måste söka mig bort ifrån dig nu. Mina väggar, mina golv, mina rum, jag kommer snart igen. Ni har botat mig men just nu finns medicinen någon annan stans. Långt borta, far away. Klick. Borta!

dogsky

Jag skulle kunna äta 200 dumplings och ändå inte bli mätt för efter att vi vandrat i två timmar, närt oss på kladdkaka och sen vandrat lite till är jag så hungrig att jag skulle kunna svimma. Det händer dock inte för när maten väl står på bordet ringer telefonen och för med sig en röst från fjärran länder. En röst som kommer med en doft som jag aldrig kommer glömma för doften kom från en arm som senare armar aldrig kunnat mäta sig med. Inte doften heller för den delen, på kroppen som armen satt på hängde ett linne som aldrig tvättats. Det luktar surt och det håller drömmarna borta. Det luktar precis som en gör när en flängt och dängt. Sen försvann allt, både du och jag och linnet och sängen (som blev nån annans). Jag trodde jag glömt din röst men... jag känner igen den. Sekunden då du yttrar ett ord. Du behöver inte säga ditt namn. Jag är inte hungrig längre, bara glad.

skall

-Man måste skriva om saker som folk kan relatera till.
-Okej, som vaddå till exempel?
-Ja men det kan vara allt ifrån ens kärleksproblem, till ens ätatörningar och shoppingrundor, kanske en linje eller två om ens förhållande och diet. Ett inslag om husdjur och motion.
- Jag skriver om kärlek.
- Mmm ja... det gör du kanske. Men det blir lite difust förstår du.
- Det är svårt att skriva till människor.
- Du borde kanske börja bete dig som en.
- Jag tycker det är svårare. Jag vill inte. Jag är inte som dem.
- Ja men du måste anpassa dig och bredda dig, nå ut till fler. Få saker publicerade och omskrivna. Bli bekräftad och sedd.
- Av vilka då?
- Men av viktiga människor såklar.
- Men jag vill bara skriva.
- Man kan inte leva på att bara skriva, en måste göra det till sitt yrke. Utvecklas och ständigt förbättra och förfina sin stil. Skaffa en stil!
-  Jag lever inte av mitt skrivande men det håller mig vid liv och ju starkare och klokare jag blir desto starkare och klokare blir mina ord och när jag springer och busar hittar jag en rytm i språket som en bara kan hitta med vind i håret och andan i halsen...
- Det fungerar inte så. Inte ute i den riktiga världen.
- Den tråkar ut mig.
- Vad?
- Den riktiga världen.
- Ha du kan prata nu men när du blir äldre kommer du ångra dig.
- Ångra vad?
- Att du inte gör som jag säger. Att du inte följer mina råd och lär av mina misstag.
- Jag har egna misstag att göra, och egna råd att formulera. Vill du ha ett råd av mig?
- Låt höra...
- Håll käften.

speed

Det går så snabbt, varför går allt så snabbt? Allt far förbi och när det upphör är det bara för att en ska hinna ut eller in och sen iväg igen. Jag gillar känslan av att vara påväg hem. Som om stegen ebbar ut och kroppen får vila ut. Jag gillar känslan av att komma hem och inte behöva gå igen. Inte tänka i minuter utan bara tänka på att avsluta kapitlet och stänga boken. Sakta falla in i utsikten utanför fönstret och spana ut genom gliporna i persienerna. Min borg, ett fort, en värld långt bort bara ett stenkast från närmaste tunnelbanestation. Centralt belägrat, vilt bevuxet och oåtkommligt för omvärlden. Kalla det va som helst. Hemmet.

Ge mig ett körkort och gör mig till kung. Eller ge mig vingar och gör mig till drottning. Eller gör mig bara fucking oövervinnerlig! Kvar på samma plats där pengar blir till sand som rinner mellan fingrarna och förvandlas till mat som aldrig tycks räcka till. Men jag är lycklig. Har aldrig känt mig så glad och stabil, och nöjd, och skarp. Har jobbar hårt på ÄH VA FAN attityden och som en bäddar får en ligga. Men jag ligger inte still för mina dagar är som två dagar och plötsligt knuffas drömmarna ut ur sängen. Jag landar så hårt mot kudden att mardrömmarna bara studsar av och försvinner in under sängen bland dammråttorna. Bara döda fiskar simmar med strömmen, har ni hört det förut? Jag minns det från någons läppar men uttrycket glömde jag i 90-talet. Nu minns jag! Om det är något jag inte är så är det död. Jag är fullkomligt vid liv tack vare ett lejon och en hund. Tack vara någon som säger att en ska kunna räkna varje riskorn. En som bara dyker upp. En som älskar mig. En jag saknar. Och en jag aldrig glömmer. Ge mig en dag och jag ger dig två. Mi casa es tu casa och vi kan alla dela på mitt hjärta.

en dag eller två

Jag sopar undan kräket med min fot. Gula fotavtryck. Skäms inte håll huvudet uppe Hunden! Dagarna blir oändliga när en hela tiden springer fram och tillbaka. Jag glömmer bort vad jag gjorde imorse. Vad gjorde jag imorse? Få se nu du tog en promenad vid åtta, sen kom du hem och åt frukost, sen drog du till stan och handlade, sen bakade du bröd, teckna serie, fixa middag, bjuda vänner, äta, rapa, kaffe, GONATT!
Den blå vargen drar och lämnar ett foto efter sig. Jag saknar den sekunden då den stänger dörren och vandrar ut i natten. Bussar och tåg och mil härifrån. Jag har sen längde undertryckt tvåsamheten men det krävs åtminstonde jag+en till för att skapa en flock. Lejonmamman är min alfahona, den enda jag lyder, den enda som får vara med mig när jag vill vara ensam för  hon är en del av mig. Hon är jag och jag kom från henne. Min kärlek personifierad. Mitt hjärta med en kropp.

like music

Im so afraid of falling in love. Fallin' fallin' in love. Deeper than the deepest ocean, keep on fallin', fallin', fallin'. In love. You're so far away but so many songs remind me of you. I wanna fall back into your arms and fall into your skin and rest my head on your heart. Sleep to the sound of your beat.

Fallin' fallin' away, fallin' over continents and fallin' into myself. I wanna tumble back to that old road though I can't seem to remember where it started and where it just disappeard. Wanna create something new and adventurous, fall endlessly with you. Fall brave. Fall fast. I want us to see beautiful things and feel the fall of love. Fall to it togheter. Fall away and fall into our dreams.

I can fall my own way. Fall away again. That would be the easy way. But I rather fall with you and hit ground. Wake up and realize you're still here. I wanna fall in love with you, love you I already do.

dogs

Jag lever farligt. Farligare än farligt... dangerously. Kanske blir jag även smalare och smalare men det beror mest på att jag aldrig slutar gå. Vi pendlar mellan innestan och hooden, jag och min nya vän. De tar omvägar förbi oss, små hundar darrar, tanter gråter av förfäran. ÄNNU FLER KAMPHUNDAR! När ska detta ta slut? Vi är inte värda lika mycket i en värld där allt handlar om just: värde. Vit är värd mer än icke-vit, rik är värd mer än fattig, man är värd mer än kvinna, människoliv är värt mer än djurliv, full sysselsättning är värt mer än tid att leva, i centrum står "demokratin" och ger alla illusionen om att vi har något att säga till om. Värt mest är ordningsmaken, de har rätt att tillintetgöra de som inte ens är värda sin åsikt eller sitt liv. En annan illusion är värmen för det finns inget varmt i denna stad det finns bara ljus. Men det är ett steg på vägen och vi fortsätter framåt, sida vid sida, tand för tand. När du lämnar mig vill jag aldrig blir lämnad igen.