som en orm.

Jag borde skriva om alla händer som rört mitt solarplexus och alla ögon som försökt tränga in i djupet av min blick. Varför växer allt i denna lägenhet? Varför står höghusen uppradade på led under månens sken? Jag blir förälskad i byn när sommaren kommer. De slutar stänga av den ena uppgången, rulltrappan fungerar igen. Jag borde skriva om tantra men jag är redan på jakt efter rep. I jakt på den rätta balansen mellan kontroll och att ge med. Det är sant som de säger; kreativitet behöver romantik. Jag åker till badhuset och låter mig själv lösas upp i ångorna. Jag föds inte på nytt, jag bara ömsar skinn som en orm. På dagarna skriver jag dikter i solen, arbetar då och då. Jag luktar på lavendeln innan jag lägger mig ner och låter mitt hår färga hela kudden umber.

Moooooondayyyy

Min hjärna tänker så fort den vaknar. Jag ringer mitt jobb klockan halv nio på morgonen för att påminna dagen om den där saken jag glömde. Hon skrattar på andra sidan luren "du tänkte på det här nu?!". "Hahaha.." nej egentligen tänkte jag på det halv tre inatt men avstod från att ringa för att inte verka galen. Min ena granne vill sälja mig turkiska mattor (300 kronor) och en annan granne vill sälja ekologiskt tvättmedel (tydligen det bästa som finns). Jag tackar nej till mattan men köper tvättmedlet. Det är grönt men kallt. Jag lyssnar på Mindsex med Dead Prez hela tiden, tjugo fyra sju. Jag lyssnar på den nu.
Han skriver att han vill ha mig där och tro mig jag vill vara där men istället borde jag som nu, koka lite te, lyssna på musik och skriva. För vet du vad baby? Vet du? I'm leaving this place. Du och jag gonna gitt the shit out of here. Vid tar med oss Dead Prez och orden. Vi tar med oss varandra, hunden och vargen, varenda demon, storheten i den absoluta lyckan och tomheten i sorgen.

Hasta la vista hijos de putos.

SUPAY

Två personer verkar få orgasm bara av att titta på varandra. Fönstren är öppna och in blåser en kall luft som inte hör hemma i maj. Kvinnan och mannen står i en omfamning, hon skakar och stönar. Jag söker efter dig i rummet, söker din blick, ditt leende, det där ankaret. En annan kvinna talar med dig och strax kommer en man upp till mig och ser mig djupt i ögonen. Jag släpper inte in honom i djupet av min blick, han frågar om han får hålla mig och jag säger nej. Jag vill inte att han ska hålla mig, varken han eller nästa man. Du står med båda händerna mot bröstkorgen och ler mot henne, den där blonda tjejen. Hon säger hur vacker hon tycker att du är, hur vackra dina ögon är, dina bruna ögon. Mitt bland all snö är vi den mörka jorden, platsen där knoppar brister, blommar och vissnar. Jag hittar en svart korsett med vita prickar och metallspännen. Jag kan knappt andas i den, jag tar av den, snör om den, sätter på den igen. Jag frigör min diafragma, luften kommer ner. Mina läppar är blodröda, precis som mina ögon. Du räcker mig en lång piska, leende "ta den här", helt övertygad om att jag i ett tidigare liv var en dödsgudinna.

det sista kapitlet.

Min älskade, inga resor är linjära. Ju mer jag tänker på det och med hjälp av avståndet som skapas när man fortsätter framåt ser allt ut som i ett kalejdoskop. Vilken vacker röra. Det här är det sista jag kan skriva. Kom inte till mig med dina trauman. Allt jag har är dessa dikter.

Noches de lobos.

Det är dagen efter fullmånen och jag har varit tre olika personer dessa tre senaste dagar.
(1) Ivrig, farlig. På gränsen. Ostadig. Huvudet fyllt med smulor och tankar som skator. Den fulla månen sätter sig till rätta i natten, ett lysande ansiktet vänt mot solen. Hur hittar vattnet nya vägar? frågar jag dig efter att ha sovit bort hela morgonen. Och du. Med starka armar och mjuka händer. Hittar källan.
(2) Den heta pannan, elden. Grädden som du med tungan tar tillbaka från dina händer. Jag är tyngden som vill fälla mina ögonlock. Ett ensamt öga har nyss vaknat och jag minns dikten om näktergalen och påfågeln. Vi frågar inte efter tiden, vår egen revolution är att hålla oss vakna.
(3) Den knutna näven som svävande över min kropp möter en krispig morgon. Jag säger: När du tar på mig, föreställ dig att du skalar en frukt. Och likt en ny måne växer, drar du bort skuggan från mitt ansikte.

Pappa ritade med kolet ut alla gränserna i mina ansiktsdrag. 

borderland

Gloria Anzaldúa called herself a border woman. Living right at the border between Mexico and the US. She called the border an open wound "where the Third World grates against the first and bleeds". She wrote about Borderlands and border culture. "This is my home this thin edge of barbwire." Sometimes where I live feels like living on the edge of something else. Always meeting security and cops. Seeing their cars drive across the square while buying fruit and vegetables. Seeing them stand in a circle, white men chewing gum as you come up the stairs. They don't know us, we are faceless, only bodies moving through their land. Our home.

Där.

Fråga mig om blodet och jag kommer att berätta om rosorna. Fråga mig om köttet och jag kommer att berätta om taggarna. Fråga mig om ärren och jag kommer att berätta om läkande. Fråga mig om min hud och jag kommer att berätta om bergen. Fråga mig om tankarna och jag kommer att berätta om vinden. Fråga mig om mitt inre och jag kommer att berätta om laguner. Fråga mig vart jag är och jag kommer säga: på golvet, där solen i mitten av fönstret sköljer över hela vardagsrummet. Med en kudde under huvudet. Där palettblomman härskar och inte undrar varför alla hennes blad har olika färger. Där tomat steks i smör och jag skakar persiljans blad som om de vore lockar. Där jag kan komma och gå, där min kropp får uppta ett helt synfält och svälja en hel natt.

Mango

Det rinner limejuice mellan mina fingrar. Med tungan fångar jag upp dropparna men mina händer blir ändå klibbiga. Mango, det första som på länge påminner mig om sommaren. Jag sitter på samma golv och ser ut över samma himmel med samma höghus som i en spiral ser ut över orten. De där höghusen vaktar våra kroppar när vi sover. De liknar robotar från en ny värld. Tusen ögon och tusen hål. Det här har blivit mitt lilla Hamptons fast ute på linjen där jag kan köpa mangos och lime som vi sedan kan äta på golvet med salt. Det är här jag får tänka på sommaren och dämpa stressen av att inte hinna med allt. Jag omorganiserar mitt arbetsschema så att jag kan hinna med taktiska festivaler. Jag funderar över vinkel. Jag kallar på Wieners ande att guida mig genom denna för utomstående ögon ganska vita tillställning. Jag blir infixad. Insmugglad. Jag läser Wiener och Salgado och alla andra jag vet som är modiga nog att skriva ogenerat om sex och intimitet. Jag vet inte om jag är det rätta virket men jag vet att det är något som jag vill och därför måste göra. "Om du inte vågar men vill är det dig vi vill ha". Det är mig ni vill ha, det är mig ni vill ha. Jag är innerst inne galen nog, min kärna är en hund. Jag tänker på Oli och hur min hud kommer bli hans palett. Jag tänker på golvet och höghusen och ljuset som glittrar i taket. Jag tänker på händer mot solarplexus som djupandas till ljudet av gonggongar eller ljuskålar eller va fan de nu heter. "Vi vill fira livet". Jag vill födas på nytt och föreviga förbli människa. (Och djur).

ser

Ahhh baby baby baby. Du kanske inte vet att en liten gnista startat en brand större än Sverige och USA bränderna tillsammans. Det ba fijah fijah fyyyyjah i min själ. Jag bor på tuben som jag alltid bott i de där mörka tunnlarna som så metaforiskt liknar mitt sinne. Men precis som tuben hittar tankarna en ny plattform men härligt ljus att öppna sina dörrar på. Jag stiger ut ur något som nästan kvävt mig och ser...
1. All I need in this life of sin.
2. Höghusen som vaktar våra kroppar.
3. RÅTTORNA.
4. El silencio que hasta ahora no me mata.
5. Händer händer händer.

Hundtankar

Solen smyger sig in efter klockan tio. Jag lyssnar mig igenom album efter album tills jag kan musiken utantill. När Havet lämnat lägenheten läser jag dikter högt för mig själv till ljudet av musiken. Jag skriker orden, jag viskar dem, jag stryker dem med fingertopparna över småhåren längst bak i nacken. Ljuset som aldrig når mitt rum smyger runt hörnet och sköljer vardagsrummet. Jag sitter ner och spelar på ett litet piano. När tankarna blir för intensiva låter jag dem härja. Det enda sättet att lugna en rastlös hund är att låta den springa. Tänker jag. När allt bara blir för sorgligt tänker jag att det aldrig kommer upphöra vara sorgligt. Förevigt sorgligt. Men det sorgliga kommer gå från att vara en skugga över hela min kropp till un lunar en mi espalda. Det finns så många skratt som fortfarande kommer som en överraskning. Det finns så många timmar där jag bara ser mina hundtankar springa och när de sprungit klart landar de alltid i mitt knä. Då sjunger jag.

Dikten

Audre Lorde får mig att skriva om gropar, stjärnor, jeepar, virvlande damm. Sonja får mig att tänka på havreknäcke och jordnötssmör, en obäddad säng, patriarkatets alla tillkortakommanden.

Jag önskar fred mellan mina hjärnhalvor. En grandios gest. Kanelarmar.

Hemma igen (ca. 2013)

• Ursäkta men du sitter på min plats.

Vad spelar det för roll tänker jag och uppenbarligen är min telepatiska förmåga starkare än jag trodde. Hon säger snabbt:

• Fast jag kan ju sitta här… det är ingen fara.
• Som du vill, säger jag, jag kan flytta på mig.

Hon gör en nekande gest och slår sig ner. När vi väl är uppe i luften ser jag att hon har en dosa snus liggande i facket framför henne. I 10 minuter sitter jag och tänker på om jag ska be henne om en snus. Jag skulle kunna säga:

• Ursäkta mig. Jag har varit i Frankrike i nästan sju månader och din dosa snus är den första jag ser på väldigt länge. Skulle jag möjligen kunna stjäla en snus av dig?

Medan jag tänker somnar hon och hela planen går up i rök och blandar sig med molnen utanför mitt lilla fönster. Jag lutar mig tillbaka och försöker sova lite. Jag kollar mig i spegel då och då för att granska en finne som dykt upp på kinden.
När vi väl ska landa tar det mig 10-15 sekunder att inse att det vita under mig inte är ännu ett molntäcke utan snö. Winter wondeland brer ut sig under vingarna, det vita blir gråare ju närmare marken vi kommer. Jag tänker på något att säga till flygvärdinnan så fort lampan för säkerhetsbältet släckt. Något i stil med:

• Ursäkta mig. Jag har varit i Frankrike i nästan sju månader och den här snön är den första jag ser på väldigt länge. Skulle jag möjligen kunna åka tillbaka med er? Jag tror helt enkelt inte att jag är redo.

Under alla frågor finns isberg

Jag lever farligt nära en underlig känsla men mitt psyke har blivit stål. Jag tränar den som man tränar vilda hästar. Mycket tålamod, vi finner varandra igen. Sakta.
Otillfredsställd åker jag hem men inte ensam. Det finns så mycket att lära av den människan så jag tar tillfället i akt att planera. När den här vågen når blöt sand kommer jag ta en paus från alla er. Hämta andan. Resa mig och lämna strandkanten. Som Heath Ledger ska jag stänga in mig i 6 veckor tills jag hittat Jokerns röst.



(Om du inte fattar hela grejen med Jokerns röst rekommenderar jag dokumentären om Heath Ledger.)

Quizas

Snön blåser upp som rök när jag sitter ute på balkongen. Det finns ett träd utanför som talar till mig. Det är uppenbarligen svårt att förklara men såhär: när jag svajar, svajar trädet. Vissa dagar går jag ut på balkongen och trädet står bara där helt stilla och speglar mig. Vissa dagar kastar sig skatorna från dess grenar. Du kanske inte fattar. Det är bara skönt att ha någon att prata med, någon som nickar. Det är lite som kastanjeträdet som stod utanför min mammas köksfönster. Jag och mamma hade en speciell kärlek för det trädet. Vi pratade ofta om det och när det försvann saknade vi det. Det här trädet som står utanför mitt köksfönster nu känns mer nyfiken och pratglad. Det måste vara tråkigt att vara så ensam och känna råttorna krafsa gångar bland ens rötter. Jag är inte galen. Det är bara en känsla. Svårt att förklara.
Jag läste någonstans att man måste läka sina sår så att man inte blöder på någon som inte skurit en. Jag undrar om man någonsin är riktigt hel eller om man bara lyckas (eller inte lyckas) hålla ihop alla sina trasiga bitar. Någonstans hade någon skrivit att ärren man bär på är bevis på att man överlevt sina sår. Men vad är poängen med att vara helt ärrad? Vad är poängen med att varenda centimeter av min hud ska veta om känslan av att bli skadad. Ibland undrar jag om alla visdomsord som hyllar kvinnors förmåga att läka egentligen bara drar vår uppmärksamhet från att odla förmågan att undvika bli skuren.

Dött och begravet

Jag har fördrivit ungefär 24 timmar i ett svart mörker och jag dalar. Morgonen känns opassande, jag vill tillbaka in i sömnen. Mina tankar går ologiska banor och jag vill ploga nya vägar där de kan springa men istället tappar de bort sig. Jag kallar dem tillbaka, inte alla återvänder. Jag vaknar varje morgon och räknar dagar. Det finns bara ett samtal som leder mig tillbaka och ger mig en styrka som jag gömmer och försöker bevara. Jag har alltid omgett mig med mina egna ord men var är orden en vill höra. Jag älskar dig lilla tanke, kom tillbaka. Låt mig hålla dig lilla tanke och du ska veta att jag är här nu. Jag andas syre framför dina ögon. Lilla tanke jag stannar med dig tills det känns bra, tills allt det ologiska i dig dör och när allt är dött, hjälper jag dig begrava.

om igen

Det finns ord
i mig
som trycker mot kraniets väggar
och sakta spricker skallen
som bläck på pappret.

I'm like a bird

Hela köket badar i solljus och jag skär grön lime, mogen avokado och rödspräcklig blodapelsin med en sylvass kniv. Jag pratar högt för mig själv när jag sitter vid köksbordet och dirigerar orden med händerna. Ibland sjunger jag. Jag skickar kärleksfulla sms och saknar Havet. Ja mamma, jag läser i mina gamla dagböcker och det är som att styrka gamla torkade fotspår med fingertopparna. Här har jag gått. Det finns inget linjärt i resan, jag färdas i kalejdoskopformer. Psykedeliskt. Jag känner igen mig i så mycket från 2015, 2016. Där finns en återfunnen rebellisk känsla av att vara sårad men obesegrad. Det kastas skugga på vägen men ögonen är lysande och huden glöder. Igår vid 00:30 såg jag mina vänner sjunga "I'm like a bird" och det kändes som det summerade ett hörn av framtiden.

Anda

Sover på rygg. Trycker huvudet mot mig när jag slutar stryka din mage. Vägrar gå ut. Vill bara ligga sådär, jag ba: kom nu vi måste vi har inte varit ute sedan igår och då ville du knappt gå en meter. Du känns som jag vissa dagar och jag känns som vem då? Konstigt hur jag tar efter vissa vanor. Nu bara dricker jag vatten när jag vaknar typ två liter som han sa, sen äter jag en middag. Steker ägg med gurkmeja men utan svart te. Det känns skönt att vara ute ur det svarta hålet av vackra lockar och tillbaka till verkligheten. Jag badar badkar och av värmen stiger känslor upp mot huvudet och jag måste duscha med kallvatten bara för att kunna andas igen. Det är underbart och svårt att bara vilja spela musik. 2018 var året då två män förde hela patriarkatets talan. 2018 var året utan förlåten. 2018 var året då hunden vaknade efter så många år av kärleksfull vila. Av kärlek vaknade den igen. Duktig vovve. Anarki.