i know, you know

I get by all the lows to get through to the highs.

dagbok

-/10/2011

Saker förändras. Oundvikligt som jordens rörelser. Dess bana runt solen. Inom mig snurrar allt och slår knut på sig själv. Landskapen jag möter är bara ridåer, pappershus och pappersträd, det enda verkliga är luften och himmelen. De påminner mig om oändlighet och djup. Luften: osynlig och mystisk, närvarande. Himmelen: omfamnande och otydlig, överblickande.

I ett oändligt universum känns tid ibland fånigt. Jag räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år och färdas samtidigt i något utan slut. Oundvikligt är det dock... snart ett år sen jag reste till Colombia. Ett år av minnen med en början och ett slut. Ett kapitel i mitt liv jag kommer kunna referera till, jämföra med, berätta om. Ett år jag skulle vilja färdas genom i all oändlighet. Något tidsbefriat utan slut.

dagbok

18/19/2011

Universum har öppnat sig, brutit upp nattens lås och rymt hemifrån. Idag. Igen.

dagbok

-/10/2011

Alla vargar, rävar och hundar hamnar ibland här, i ett balanserat mellanläge. Mellan jakt och flykt. Ett state of mind då vi rullar ihop oss på ett torrt och varmt ställe och låter våra djuriska kroppar sväva in i mänskliga drömmar.

småsten

Det enda som hjälper mig är att röra på mig. Att fysiskt eller psykiskt få tankarna att snurra.

Snurra, snurra, snurra, så de tappar greppet och slutar klösa inom mig.

Ska jag skriva något ur min dagbok? Vill ni det? Vill ni verkligen... verkligen veta?

Vill du veta? Du som säger att jag är för bra för att vara sann, för lik dig. Vill du verkligen veta eller ska vi fortsätta prata om dig? Om din flickvän och dina låtar och dina drömmar. Vill du ha en liten uppläsning? Jag kanske flög över atlanten men du kröp ner i ett skal jag inte kan penetrera. Ledsen. När du kläckts, sträckt på vingarna och lärt dig flyga kan du hitta mig bland molnen.

Ska jag försöka förklara för dig? Du vet att jag vill men du vet inte att jag inte kan. Jag orkar inte. Jag har byggt en mur mellan mig och omvärlden. En mur av ord, meningar och texter.

Så frågan kvarstår? Vill ni veta? Eller vill ni kanske bara att jag ska förstå er, vara stark, en bandit queen, någon som är för bra, någon som är fin, någon som är snäll. Vill ni verkligen veta? Ni ser ingenting av det som gömmer sig bakom orden.

Men lugn jag ringer dig. Jag har tid. Jag förstår att det är svårt att vara missförstådd, jag förlåter misstagen, jag godtar ursäkterna. Jag har tid.

-

Ihåliga andetag:

en fluga

med bara vingarna kvar.

Svävar iväg.

.

Haruki Murakami "Fågeln som vrider upp världen" s. 563

"Jag kunde inte låta bli att känna att Kanels verklighet inte så mycket vilade i den faktiska verkligheten som i hans egen underjordiska labyrint."

hur mår du idag då?

Jag intalar mig själv om att jag är fri, och det är jag ju i vissa måttmätt. Jag är friare än andra, men jag är inte fri, kommer aldrig vara det. Idag la min kropp av totalt. Ringde in sjuk på jobbet och har spenderat morgonen med att sålla ut texter som ska skickas in. Så himla många sidor, år, av arbete som jag nu självkritiskt granskar. Allt gungar åt alla dimensioner men när jag läser gamla dikter och texter känns det ändå som om jag når marken. Jag har varit ganska smart, gjort många bra beslut, följt mitt hjärta (bla bla bla). Jag vet inte vad jag vill komma, men jag finner mig själv med att sitta framför datan och förklara mig varje gång saker känns kefft. Här igen. Och det är inte omvärlden som behöver veta, eller få ett hum om hur jag tänker. Det är jag som genom att skriva skit som denna kan rada upp allt i mitt huvud i prydliga led och se mellan raderna. De här är terapi, av den bästa sorten.

får man, kan man?

Kolla ut genom fönstret. det känns som sommar igen. Kan jag spola tillbaka tiden i mitt huvud och låtsas att jag precis kommit tillbaka från Latinamerika? Får man låtsas även utanför drömmarna. Kan jag inte sättas i ett vettigt sammanhang även utanför den värld mina undertryckta tankar skapar, för när jag blickar ut genom fönstret känner jag mig som en del av en annan verklighet. Kanske har jag blivit en del av det som finns i mitt huvud. Kanske kan jag inte längre sluta fantisera. Det som går att ta på, det äkta, känns kallt och grått. Människor som dricker öl, som pratar i telefon, som promenerar, som väntar på att tunnelbanan ska komma. De människorna är de grå skuggorna jag inte kan urskilja i mina drömmar, den äkthet de bär på har flyttats från de verkliga och slagit rot i min fantasi.

rabies drömmar

Apan väckte mig tre gånger inatt, tror jag. Jag gnisslade tänder som en galen byracka, rabies drömmar. När jag väl vaknade till runt elva på morgonen hade jag ont i käken och kunde inte för mitt liv sammanfatta de scener som utspelat sig i mitt huvud under natten. Medan tunnelbanan mot centralen rullade in på idyllen knyter han fast ett armband med en liten drömfångare på min arm. Han knyter två knutar och sen knyter jag en extra. För säkerhetens skull. Vad är det som händer? Min svarta päls klarar inte av morgonljuset. Jag är ett vrak. En stor hund som vikt ihop sig till en kringla. Apan hoppar iväg när tåget stannar, svansen hänger liten när han traskar ut genom dörrarna. Väl hemma lägger jag mig ner och slickar mina trampdynor, med tungan mot tassen somnar jag och när det gått nån timme väcks jag av en fruktansvärd kyla. Jag kallsvettas. Fragma från munnen, käken bultar. Rabies drömmar.

jag har lite svårt för att stå ut med mig själv just nu. jag som trodde att jag hade styr. när man blandar x antal alkoholhaltiga drycker i en mage är resultatet ofta en rejäl bakfylla. En sån där äcklig bakfylla med spritrapar och intensiv smärta över vänster öga. en bakis som tar all ens energi och som endast går att lindra genom mat och sömn. så jag har sovit och ätit och sedan, bara för att... ätit lite till. men jag tror det är dags att lägga ner nu, iaf försöka hålla mig till bara öl.

just nu befinner jag mig i ett mörkret och innan jag kan börja klättra uppåt måste jag lista ut vad som är upp och ner. men jag ska flyta runt här ett tag, strukturera tankarna och vattna drömmarna.

ni ser varandra

Jag ser er alla

när ni står i en cirkel.

Då är ni ögat

och jag är flugan:

som förblindar er.

-

Blicka ut,

med blå säten

mot min rygg.

Inget landskap

kan se mig

försvinna.

Bara svarta tunnlar

speglar

mina blickar.

med chimpansen

Himmelen väcker oss och sätter sin gråa kind emot. Ännu vill den inte att vi blickar in i dess gula ögon. Smeker vi den kalla sidan med vår blick möter vi ett motvilligt glödande öga. En hund som inte är van vid att bli klappad lägger sig på rygg, gnyr, morrar och sparkar med tassarna för att skaka av sig molnen.

Flyga högt, falla hårt.

Jag skulle på ett sätt vilja leva med vetskapen om att alla de val jag gör är rätta. På ett eller annat sätt. Vetskap om att jag inte svävar iväg in i ett landskap som bara ser mig försvinna. Jag vill inte vandra en rak väg. En uttrampad stig som för varje 100 meter påminner mig om hur långt det är kvar till "målet".

Livet får inte bli en kärlek utan närhet, en känsla utan fysisk bekräftelse. Jag måste flyga högt för att falla hårt, måste falla hårt för att kunna blicka upp mot himmelen och veta att jag kan flyga högre.

focus bitzez focus!

Disciplinen är mer eller mindre tillbaka. Just nu bygger den på att varje morgon öppna kalendern och göra en lista över saker som ska göras. Bygger ganska mycket på att äta frukost, lunch och middag, på normala regelbundna tider. Alltså inte äta frukost halv två, lunch kvart i sex och middag tjugo över ett på natten. Jag kände att jag började tappa fokus när dagarna bara löstes upp i en grå dimma och jag inte kunde sammanfatta vad som hänt mellan stunden då jag vaknat och stunden då jag somnat.

Jag har haft svårt för vissa sociala sammanhang som att träffa eller hänga med människor jag inte känner mig trygg med. Jag blir stressad över att träffa människor jag inte träffat på länge, som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Konstigt nog känner jag mig mer hemma på scenen i svarta lådan än vad jag känner mig på gatan. Tuben är också en plats jag ser som mitt hem. Inte konstigt att de senaste dikterna jag skrivit handlar om perronger och tunnelbanetrafik. Det är något väldigt speciellt med ankomsttid och slutstation. Högst på min önskelista står två saker: 1) att göra ett urval av dikter att skicka ut. 2) att skriva en liten monolog.

Vintern kommer ägnas åt de båda och förhoppningsvis kommer monologen vara klar innan jul eller efter nyår. Fokus och rutiner är bra, även en byracka som jag har börjat förstå det.

el mar y la sirena

I havet måste man alltid veta var man ska. Vågorna och strömmarna tar lätt tag i kroppen och sätter en i banor som inte leder någonstans. Som om havet vill sluka en men är oförmögen att finna sin egen mun. Det handlar inte om att kunna styra havet, eller dominera det, det handlar om att kunna ta sig till rätt plats med dess hjälp. Att låta vågorna omfamna en och trycka en mot havets bröstkorg. Vattnet måste få känna kroppen om den ska tillåta dig att färdas över sin. Mellan havet och sjöjungfrun existerar inte kärlek bara ett löfte om evig närhet.

.

jag kan säga som så att jag jobbar på att få disciplinen tillbaka. hunden har inte lämnat fastlandet. go natt