gone and away

Sega tider innan avfärd. Vet i sjutton var jag kommer landa men förhoppningsvis inte i ett vinterlandskap. Jag vet inte om jag flyr den här gången för ofta när jag flyr mår jag dåligt innan jag ska dra. Just nu mår jag helt okej. En matlåda ligger på köksbänken och sakerna jag ska ta med fyller inte ens ryggan. Jag har 400 kr på kontot, för januari. Hela januari. Här kan jag lägga till bokstäverna FML. Japp, fuck my life, not my soul. Men jag hoppas på en gratis gaddning, fest och öl. Vi ses med en ny siffra.

voff voff

Hundar brukar inte fira jul, det är som man säger "inte så vi rullar". Dock har hunden träffat en varg och vargen vet hur man firar jul. Vargen fyller hundens mage med lussekatter och chokladpraliner och slickar hundens hals ren från rödbetssallad och köttbullar. Vargar kan de där med jul för när det inte finns en snöflinga på asfalten finns det pepparkakshus och glitter i varghålan.
När huvudstadens gator tysnar under helgdagens helighet besöker vargen och hunden kyrkor och lyssnar på körer som predrikar om Gud och hela den kristna härligheten. Hunden och vargen vill mest bara springa av sig och struntar i allt heligt tjaffs.
Hunden har flyttat in hos vargen för så länge den andra byrackan inte är hemma finns det ingen anledning att trampa tassarna mot parkettgolvet i idyllen. Ack nej dunder och brak och varma sängar! Men snart är det dags för nya äventyr hunden måste leta rätt på sin partner in crime!

skuggkyssar

Som en dag
ifråntagen
ljuset
Känner suset
Vintervindar
mellan andetag
Andetag som avslutas
av munnars övertag.
Vägra vända
varför vänta?
Kyssar mörkare än
vinterväder.
Skuggkyssar
svartare än själen.

vita öar

Små vita öar. En mellan ett och halv tre. En efter fyra en efter tre. Men annars är de ensamma i ett hav. Ett strå utan snö på, en blommar som lever kvar. Om jag är ett träd skulle jag vara utan stam. En buske bara, där grenarna spretar fram. En pinne, som blir fler pinnar, som blir fler pinnar, som sträcker ut sig åt alla håll i ett desperat försök att få kontakt. Gör mig till ett träd. Ta tag i mitt spretiga huvud, dra upp mig, sträck ut mig, låt mig se mer än mark. Jag vill svajja men aldrig falla. En kalender är allt jag har med små vita andetag. Timmar då jag inte ska bort. Timmar då jag inte sköljs bort. Gör mig till ett träd, eller ett blad som bara kan kastas iväg.

snart så

Jag tar en snus och lägger mig i sängen. Dags att flyga hem. Ses snart paradiset!

återkommer

hunden styr. med texter och musik och ekonomi och skola och jobb. hunden börjar få rutin. hunden sover mycket på kvällarna. hundens mobil låter ungefär var 10:e minut. hunden vill få tid för allt men dagarna och nätterna räcker inte till. hunden drömmer om sommaren och hunden är kär. I allt men mest i två saker, ett av dem är livet.

de kallar mig många saker men alla börjar de på "M"

När jag hör om mina vänner som reser runt i Latinamerika eller liftar genom Europa blir jag instinktivt avundsjuk för att de är på äventyr. Sen, när jag får känna efter lite, är jag inte alls så avundsjuk. Faktum är att jag har det jävligt bra här. Okej... jag är pank... aningen stressad... har ingen fritid... har dåligt samvete för att jag inte ringer mina vänner... borde tvätta. Meeeeen, och det är ett stort och tungt "men": jag har det gött.

Fem månader sen landade ett flyg på Arlanda och på det flyget steg en tjej ut. Denna tjej var inte samma tjej som en gång hoppat på ett flyg. Hon som nu landade i svenneland var av helt annan kaliber. När hennes fötter rörde fastlandet efter många timmar i luften var det som om kunskap, erfarenheter, löften, ord, styrka och vishet också fick jord att slå rot i, och där har de vuxit sen dess. Hon kom hem med ord som "ord tar vinden med sig", "den som inte lever kan inte skriva", "tala så folk hör dig", "se och lär", "med bra energi flyter saker på".

Saker måste ta sin tid och tiden måste gå. Dagar och nätter må vara det enda som existerar men sekunderna, minuterna och timmarna som fyller dem är basen och slagen i musiken. Så jag håller takten och dansar med för om livet är kort vill jag inte missa festen och om det är långt har jag många bra moves jag fortfarande vill lära mig.

hjärta

Det är så jävla mycket som händer just nu. Jag vet knappt var jag ska börja men stunder som dessa känns det så skönt att ha mitt lilla Delight. Hit kan jag komma och dampa av mig, skryta, misära eller bara snacka skit. Älskar den här skiten!

Waddap

Fråga mig inte vad jag håller på med. Jag ska berätta, i ärlighetens namn låt mig nu förklara. Hundar har ibland ett problem med att komma ihåg saker. Kallas minnas. Typ som en gång då jag så hemsk gärna ville springa in och jaga lite får i en hage. Problemet var att stängslet runt hagen gav ifrån sig elektriska stötar. Först fick jag en stöt på tassen, sen en på svansen och så slutligen en rejäl jävel till stöt när jag stoppade in hela huvudet.

Lätt att vara efterklok and all that, men faktum är att efterklokhetens tid är inne. Dags att vända blad, byta kapitel eller som jag gör bränna hela boken (alternativt äta den). Byrackor ska inte hållas borta av elstängsel, men jag vet nu att ibland är det bättre att inte följa sin jaktinstinkt utan se sig om och utforska de möjligheter som finns runt omkring en. Det finns skogar med harar, gårdar med katter och miljoner pinnar. Inte göra livet svårt för sig lixom. Men, kära vänner och kumpaner, man måste lära sig att när man fått små varnande stötar på tassen och svansen är det inte läge att sticka in hela huvvet.

Peace out, keep it real!

23/10 (dagbok)

(...)

Den enda som är säker på sin riktningen är vinden och den byter ständigt kurs. Men, alltid lika självsäkert. Själv har jag förvandlat till uppvaknandets tre första sekunder. De sekunder då drömmarna släpper taget om kroppen och flyr de som möter nyvakna ögon. Jag är någon som inte förmår hålla taget utan släpper och springer åt motsatt riktning. Jag har huvudet i en förvirrad fantasi. Fångad i en grå massa springer jag fram och tillbaka. Dock inte lika självsäkert som vinden utan på flykt från något ofrånkomligt.

drömlandskap (dagbok)

Är jag kvar i ett drömlandskap? Jag vet inte, min mage kurrar, det känns verkligt. Men frågan är väl egentligen om mina drömmar också speglar en verklighet? Ju mer jag pendlar mellan dröm och verklighet desto tydligare ser jag vilken skör tråd som skiljer dem åt. Drömmar sållar ut det viktigaste medan livet är fyllt med stunder av väntan.

drömmar (dagbok)

(...)

Jag blandar ihop verkligheten med drömmarna. Tänk vad lätt det är att förväxla något så realistiskt med något så abstrakt. Drömmarna är varje morgon ett blekt minne, något dimmigt och ogreppbart. Men det finns något äkta i dem. En myt med en gnutta sanning i sig.

note from the dog

Det är små saker som betyder ngt. Som att stå på en okänd balkong med en ljusslinga som slingrar sig in i hjärtat. Jag vet inte vad som kommer bestå. Vad som vara. Hur länge. För evigt? (Nej). Samtidigt kan jag hålla kvar vid de tillfällen då min själ blir en del av fyra väggar, två armar, ett lakan, tio fingrar och tio tår. Jag försvinner in en skog där fåglarna sjunger the doors och janis joplin. Där träden är krukväxter och månen är glöden från min cigarett. Jag är en ensam varg, jag är en sjöljungfru, jag är en disney karaktär, och som så många gånger förut är jag inte här. Inte just nu.
Förlåt om ni får vänta på mig, om jag blir ett besvär, men jag är i skogen. Inte riktigt vilsen för jag vägrar hitta hem. Jag är för er försvunnen men jag dyker upp snart igen.

happy endings

Pendel slår åt andra hållet. Klockorna ljuder från ett kyrktorn. Längst uppe på en vindsvåning står jag och tänker: vad vore ändå en bal på slottet. Men jag har redan tappat en glassko, den andra kastade jag på en taxi. Mössen är döda och jag har ingen vacker balklänning. Min pumpa blev aldrig en vagn så den kastade jag också. In genom ett McDonalds fönster. Inte en jävel brydde sig, eller jo... en.

Klockan slog midnatt och nu har ljudet lagt sig bland molnen. ZzZz. Tiden sover aldrig, det är en illusion jag sedan länge slagit hål på. Jag känner rynkorna formas i min panna, som skärvorna från min trasiga glassko. Jävla slott. Jag kommer aldrig komma in. Jag kastar ner pappersark med dikter och hoppas att vinden ska föra dem till slottet. Som vita duvor. Men de ramlar ner på marken och blir blöta, trampas ner och försvinner.

Hey mate! (Spanien) 01/11

En man spelar Abba på klarinett!
--
Det är första november och solen skiner som en discokula på ett mellanstadiedisco. Vi sitter på Tango där insiden är inredd med leopardsoffor och servitrisen är en MILF med enorma bröst, platinablont hår och rosa läppstift. Matt flexar omedvetet sina muskler under den vira pikén och pappa pratar om sina semesterplaner.
--
Plastmagnolier i taket och vår servitris har 15mm pluggar i öronen och serverar Ping Ping Pong Pong rätter med thaisås. Allt är väldigt glammigt. Matt har bjudit med sig sin engelska familj, fru och barn. Två av familjens vänner gör oss också sällskap. Vänninan Matty har en fantastisk outfit och hennes 50+ glänser som vit pärlemor. Hon pratar lite spanska och i hennes hårt sminkade ansikte rymms alltid ett leende.

Mr. Matt Mäklare (Spanien) 31/10

Matt kör med överkroppen över styret och pekar åt höger och vänster. Det är läskigt och spännande. Han pratar om kött och vin och såklart om fastigheter. Han har en majestätisk kropp som skulle kunna fälla vilket kvinnodjur som helst. Små slanka antiloper fastnar i hans käft. Jag, med min lejonkropp och mitt sjöljungfrusinne ser bara havet. Havet, havet, havet!
--
"Spanjorer kör som dårar, madre mia!" säger Matt och kör 90 på en 70väg. Tjugo minuter senare kör han nästan in i en bildörr. Jag behöver inte prata så mycket och det är fantastiskt skönt. Jag kan bara sitta i baksätet med huvudet mot bilrutan och känna vinden.

Stanken (Spanien) 30/10

Egentligen vill jag dansa hem genom radhus i ett tryggt och kallt Stockholm. Dragningskraften har dock dragit mig hit, till ett hotellrum i en stad en bit ifrån en annan stad en bit ifrån Valencia. Själv är jag en bit ifrån att tappa tålamodet och självbehärskningen. Ack sånna eftertraktade dygder hos en anständig kvinna. Fuck it, im losing it. Det klöser och river innanför skinnet. Något illaluktande förstör harmonin i min nybäddade hotellsäng...

i know, you know

I get by all the lows to get through to the highs.

dagbok

-/10/2011

Saker förändras. Oundvikligt som jordens rörelser. Dess bana runt solen. Inom mig snurrar allt och slår knut på sig själv. Landskapen jag möter är bara ridåer, pappershus och pappersträd, det enda verkliga är luften och himmelen. De påminner mig om oändlighet och djup. Luften: osynlig och mystisk, närvarande. Himmelen: omfamnande och otydlig, överblickande.

I ett oändligt universum känns tid ibland fånigt. Jag räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år och färdas samtidigt i något utan slut. Oundvikligt är det dock... snart ett år sen jag reste till Colombia. Ett år av minnen med en början och ett slut. Ett kapitel i mitt liv jag kommer kunna referera till, jämföra med, berätta om. Ett år jag skulle vilja färdas genom i all oändlighet. Något tidsbefriat utan slut.

dagbok

18/19/2011

Universum har öppnat sig, brutit upp nattens lås och rymt hemifrån. Idag. Igen.

dagbok

-/10/2011

Alla vargar, rävar och hundar hamnar ibland här, i ett balanserat mellanläge. Mellan jakt och flykt. Ett state of mind då vi rullar ihop oss på ett torrt och varmt ställe och låter våra djuriska kroppar sväva in i mänskliga drömmar.

småsten

Det enda som hjälper mig är att röra på mig. Att fysiskt eller psykiskt få tankarna att snurra.

Snurra, snurra, snurra, så de tappar greppet och slutar klösa inom mig.

Ska jag skriva något ur min dagbok? Vill ni det? Vill ni verkligen... verkligen veta?

Vill du veta? Du som säger att jag är för bra för att vara sann, för lik dig. Vill du verkligen veta eller ska vi fortsätta prata om dig? Om din flickvän och dina låtar och dina drömmar. Vill du ha en liten uppläsning? Jag kanske flög över atlanten men du kröp ner i ett skal jag inte kan penetrera. Ledsen. När du kläckts, sträckt på vingarna och lärt dig flyga kan du hitta mig bland molnen.

Ska jag försöka förklara för dig? Du vet att jag vill men du vet inte att jag inte kan. Jag orkar inte. Jag har byggt en mur mellan mig och omvärlden. En mur av ord, meningar och texter.

Så frågan kvarstår? Vill ni veta? Eller vill ni kanske bara att jag ska förstå er, vara stark, en bandit queen, någon som är för bra, någon som är fin, någon som är snäll. Vill ni verkligen veta? Ni ser ingenting av det som gömmer sig bakom orden.

Men lugn jag ringer dig. Jag har tid. Jag förstår att det är svårt att vara missförstådd, jag förlåter misstagen, jag godtar ursäkterna. Jag har tid.

-

Ihåliga andetag:

en fluga

med bara vingarna kvar.

Svävar iväg.

.

Haruki Murakami "Fågeln som vrider upp världen" s. 563

"Jag kunde inte låta bli att känna att Kanels verklighet inte så mycket vilade i den faktiska verkligheten som i hans egen underjordiska labyrint."

hur mår du idag då?

Jag intalar mig själv om att jag är fri, och det är jag ju i vissa måttmätt. Jag är friare än andra, men jag är inte fri, kommer aldrig vara det. Idag la min kropp av totalt. Ringde in sjuk på jobbet och har spenderat morgonen med att sålla ut texter som ska skickas in. Så himla många sidor, år, av arbete som jag nu självkritiskt granskar. Allt gungar åt alla dimensioner men när jag läser gamla dikter och texter känns det ändå som om jag når marken. Jag har varit ganska smart, gjort många bra beslut, följt mitt hjärta (bla bla bla). Jag vet inte vad jag vill komma, men jag finner mig själv med att sitta framför datan och förklara mig varje gång saker känns kefft. Här igen. Och det är inte omvärlden som behöver veta, eller få ett hum om hur jag tänker. Det är jag som genom att skriva skit som denna kan rada upp allt i mitt huvud i prydliga led och se mellan raderna. De här är terapi, av den bästa sorten.

får man, kan man?

Kolla ut genom fönstret. det känns som sommar igen. Kan jag spola tillbaka tiden i mitt huvud och låtsas att jag precis kommit tillbaka från Latinamerika? Får man låtsas även utanför drömmarna. Kan jag inte sättas i ett vettigt sammanhang även utanför den värld mina undertryckta tankar skapar, för när jag blickar ut genom fönstret känner jag mig som en del av en annan verklighet. Kanske har jag blivit en del av det som finns i mitt huvud. Kanske kan jag inte längre sluta fantisera. Det som går att ta på, det äkta, känns kallt och grått. Människor som dricker öl, som pratar i telefon, som promenerar, som väntar på att tunnelbanan ska komma. De människorna är de grå skuggorna jag inte kan urskilja i mina drömmar, den äkthet de bär på har flyttats från de verkliga och slagit rot i min fantasi.

rabies drömmar

Apan väckte mig tre gånger inatt, tror jag. Jag gnisslade tänder som en galen byracka, rabies drömmar. När jag väl vaknade till runt elva på morgonen hade jag ont i käken och kunde inte för mitt liv sammanfatta de scener som utspelat sig i mitt huvud under natten. Medan tunnelbanan mot centralen rullade in på idyllen knyter han fast ett armband med en liten drömfångare på min arm. Han knyter två knutar och sen knyter jag en extra. För säkerhetens skull. Vad är det som händer? Min svarta päls klarar inte av morgonljuset. Jag är ett vrak. En stor hund som vikt ihop sig till en kringla. Apan hoppar iväg när tåget stannar, svansen hänger liten när han traskar ut genom dörrarna. Väl hemma lägger jag mig ner och slickar mina trampdynor, med tungan mot tassen somnar jag och när det gått nån timme väcks jag av en fruktansvärd kyla. Jag kallsvettas. Fragma från munnen, käken bultar. Rabies drömmar.

jag har lite svårt för att stå ut med mig själv just nu. jag som trodde att jag hade styr. när man blandar x antal alkoholhaltiga drycker i en mage är resultatet ofta en rejäl bakfylla. En sån där äcklig bakfylla med spritrapar och intensiv smärta över vänster öga. en bakis som tar all ens energi och som endast går att lindra genom mat och sömn. så jag har sovit och ätit och sedan, bara för att... ätit lite till. men jag tror det är dags att lägga ner nu, iaf försöka hålla mig till bara öl.

just nu befinner jag mig i ett mörkret och innan jag kan börja klättra uppåt måste jag lista ut vad som är upp och ner. men jag ska flyta runt här ett tag, strukturera tankarna och vattna drömmarna.

ni ser varandra

Jag ser er alla

när ni står i en cirkel.

Då är ni ögat

och jag är flugan:

som förblindar er.

-

Blicka ut,

med blå säten

mot min rygg.

Inget landskap

kan se mig

försvinna.

Bara svarta tunnlar

speglar

mina blickar.

med chimpansen

Himmelen väcker oss och sätter sin gråa kind emot. Ännu vill den inte att vi blickar in i dess gula ögon. Smeker vi den kalla sidan med vår blick möter vi ett motvilligt glödande öga. En hund som inte är van vid att bli klappad lägger sig på rygg, gnyr, morrar och sparkar med tassarna för att skaka av sig molnen.

Flyga högt, falla hårt.

Jag skulle på ett sätt vilja leva med vetskapen om att alla de val jag gör är rätta. På ett eller annat sätt. Vetskap om att jag inte svävar iväg in i ett landskap som bara ser mig försvinna. Jag vill inte vandra en rak väg. En uttrampad stig som för varje 100 meter påminner mig om hur långt det är kvar till "målet".

Livet får inte bli en kärlek utan närhet, en känsla utan fysisk bekräftelse. Jag måste flyga högt för att falla hårt, måste falla hårt för att kunna blicka upp mot himmelen och veta att jag kan flyga högre.

focus bitzez focus!

Disciplinen är mer eller mindre tillbaka. Just nu bygger den på att varje morgon öppna kalendern och göra en lista över saker som ska göras. Bygger ganska mycket på att äta frukost, lunch och middag, på normala regelbundna tider. Alltså inte äta frukost halv två, lunch kvart i sex och middag tjugo över ett på natten. Jag kände att jag började tappa fokus när dagarna bara löstes upp i en grå dimma och jag inte kunde sammanfatta vad som hänt mellan stunden då jag vaknat och stunden då jag somnat.

Jag har haft svårt för vissa sociala sammanhang som att träffa eller hänga med människor jag inte känner mig trygg med. Jag blir stressad över att träffa människor jag inte träffat på länge, som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Konstigt nog känner jag mig mer hemma på scenen i svarta lådan än vad jag känner mig på gatan. Tuben är också en plats jag ser som mitt hem. Inte konstigt att de senaste dikterna jag skrivit handlar om perronger och tunnelbanetrafik. Det är något väldigt speciellt med ankomsttid och slutstation. Högst på min önskelista står två saker: 1) att göra ett urval av dikter att skicka ut. 2) att skriva en liten monolog.

Vintern kommer ägnas åt de båda och förhoppningsvis kommer monologen vara klar innan jul eller efter nyår. Fokus och rutiner är bra, även en byracka som jag har börjat förstå det.

el mar y la sirena

I havet måste man alltid veta var man ska. Vågorna och strömmarna tar lätt tag i kroppen och sätter en i banor som inte leder någonstans. Som om havet vill sluka en men är oförmögen att finna sin egen mun. Det handlar inte om att kunna styra havet, eller dominera det, det handlar om att kunna ta sig till rätt plats med dess hjälp. Att låta vågorna omfamna en och trycka en mot havets bröstkorg. Vattnet måste få känna kroppen om den ska tillåta dig att färdas över sin. Mellan havet och sjöjungfrun existerar inte kärlek bara ett löfte om evig närhet.

.

jag kan säga som så att jag jobbar på att få disciplinen tillbaka. hunden har inte lämnat fastlandet. go natt

ps.

jag är inte här just nu. jag drar fingrarna genom svart hår. jag äter chips och röker cigaretter. jag är väldigt långt borta från mitt paradis för jag har hittat ett till. livet har tagit en ny vändning och jag har hållit farten uppe och lyckats svänga med. dock går allting väldigt snabbt och dagar passerar medan jag gömmer huvudet mot ett skrynkligt örngott. jag känner mig ensam men omgiven. som om jag har armar runt mig redo att fånga upp mig om jag faller i farten. redo att ta tag i fotlederna och dra ner mig på jorden. jag har fått min syster tillbaka. jag har fått mina organ. allt ät på plats bakom huden och kärleken är min igen.

klumpar

Allt går inte runt i cirklar. Snarare kommer det och går i större och mindre klumpar. Man drunknar under dem eller känner små vågor mot fötterna. "Håll huvudet högt", inte för att få en bättre hållning utan för att hinna med ett sista andetag. Idag känner jag mig för liten för att kunna hantera den våg av händelser som väller över mig. Jag vill inte. Inte riktigt nu. Håller andan, det sista andetaget är redan taget.

drömmar

Rosa blomma

finner solen.

Ensam

i ett gräshav.

Vänder sig mot värmen

Själv,

simmar blomman.

Gräset,

bara flyter fram.

Gräsvågor

dör en dag ut.

Men himmelen,

dit blomman blickar

tar aldrig slut.

Idyllen

Här tar alla upp sitt hundbajs, inte en pitbull så långt ögat ser. Inte en enda fimp på gräsmattan. Vinden får inte löven att klaga dovt utan att ljuda rytmiskt. Det finns en bakgård med äppelträd. Inget deli, inga kaxiga hanhundar som säljer knark. Bara barn och par i äldre medelåldern med matchande jeansjackor. Ingen storasyster med utvecklingsstörd pojkvän, ingen kåt Naomi. Gräset är grönt på alla sidor.

Rullar en cigg och fångar kvällssolen. Idag drack jag kaffe på Gamla Enskede Bageri. De tackade sina gäster för deras bidrag, närmare 17 000 kronor hade de lyckats samla in till Afrikas horn. Grattis gästerna, grattis! Surdegsbröd och dyrt ekologiskt kaffe har öppnat upp era plånböcker. Inte ett enda löv som jämrar sig, de prasslar bara fridfullt bland trädkronorna.

spring spriiing!

Det är så mycket som händer, men så lite jag kan få ner i ord. Tankarna har blivit som moln, jag tror att de är kompakta och gripbara men egentligen är de bara luft. Jag har tagit en snabb semester från Delighten, dels för att skriva musik, dels för att teckna, dels för att flytta in i den tredje lägenheten den här månaden, dels för att plugga. Jag vet vid de här laget att så fort jag vänder ryggen till skrivandet får den fart och springer ikapp mig. Hundar måste få springa på stora ängar ibland och tänka: mañana, mañana!

this is why

Hunden har tekniska problem, internet är inte så stylish när man lever la vida loca. Snart tillbaka. Rulla stadigt!

tiden bara går

Om tiden läker alla sår,

är varje por på min kropp

en gråtande flod.

För hur länge jag än lever,

torkar sekunderna,

minuterna

och timmarna

bara tårar av blod.

År, plåstrar in

meningslösa millimetrar,

på en blödande människokropp.

Tiden syr inte ihop köttet

för där dagarna stoppar blodet

klöser nätterna djupare in i huden.

Uppvaknandet

då plåstret slits bort.

Inga skorpor

inga ärr

bara nya bäckar av rött vatten.

På den ljusa rodnaden

växer nya sår

som röda vågor

invaderar vit sand.

Tiden läker inga sår...

tiden bara går.

Äntligen ute, Svin! (Köpenhamn)

En glödande sol stryker sin hand över våra ryggar. Klockan är inte mer än 9 och min kropp vill inte släppa taget om dessa svettiga lakan. Goldie är smart och flyttar över till den andra soffan som är skyddad mot solljuset. Vi tar oss upp och strövar runt lite i våra nya kvarter, köpt några öl och en flaska vodka. Bailysen vi så länge suktat efter var för dyr så vi bestämmer oss för att göra någon slags punkvariant med mjölk, choklad och vodka. När omständigheterna kräver är vi jävligt uppfinningsrika.

Medan våra danska vänner drar ut på dyrbara sekunder skuttar vi iväg till en klätterställning. Sen... äntligen ut i en park där psykadelic trance penetrerar varje grässtrå. Eldpois, eldstavar, vodka, cigg, vatten, vindruvor och fuktigt grönt gräs. Två brudar, en videokamera och en drink vi döper till "fuck shit up". Ja, den gör sitt jobb.

Köpenhamn omsluter oss, kryper in under huden. Genom vackra gator fyllda med vacker konst. Jag somnar mot Goldies varma rygg och vaknar med en fruktansvärd baksmälla.

Bängen kommer, men cykla på! (Köpenhamn)

Ut på en tågstation. "Vem kommer och hämtar oss?". "Jag vet inte". "Aja..". Vi gissar oss fram till centrum och vandrar runt på kvarter som liknar SoFo. Köper ett paket tobak och filter. Två timmars mållöst strövande på ny terräng. Våra värdar ringer "skulle ni komma så tidigt?!". En snabb karta på baksidan av en bok, buss 5A gå av Glasvej.

Lägenheten är fylld med flyttkartonger och vi är fyllda med spring i benen. Så mycket spring att en flaska vin och X antal öl tar oss från en gatufest, till en kyrkogård. Bort från kyrkogården och in i en park. Ut ur parken och in i ett hus som liknar ett squat. Kväll blir natt. Jag liftar på en cykel med en amerikan som heter Bo. Han har en vacker rygg och en trasig cykel. Mina ben dras mot cementväggar när han kör zickzack genom Köpenhamn. Blondie svishar förbi.

På väg (Malmö)

När fönstret vid min sida inte fylls med träd, radhus, industrier eller fält täck den stundvis av en helt vit himmel. Det vita skenet dröjer sig kvar i några sekunder innan nya landskap tar upp rutan. De få sekunder då vi färdas genom den vita himmelen känns det som om vi är påväg upp. Som om tåget lämnat marken och påbörjat en ny resa.

I min fantasi föreställer jag mig att jag är påväg till himmelen, den bibliska himmelen. Genom gråvita moln, genom regn och sen... bara uppåt. Så högt upp, så långt bort att det inte finns något upp eller ner. Ingen fast yta, ingen mark. Allt inom mig sugs upp av molnen och det enda som lämnas kvar, jag, somnar i en vit omfamning.

Vila i frid

Under klädd himmel,

jag vet att du

finns.

Gömd bland molnens

mjuka grottor,

andas du.

Vågor av fuktiga

andetag

trycker sig in,

i varje hörn.

Du dör och lämnar

din fuktiga själ.

Som droppar,

som faller,

som fuktar.

äntligen

Lämnar svensk mark. Iväg för att stilla begär, berusningen, lusten, vilan. Jag försöker lämna drömmarna bakom mig. Jag och hon. Över havet, in i rökdimman.

-

Kroppens röster

Bara viskningarna

från drömmarna.

Dova

Stängda ögon

hör dem knappt

Öppna ögon

hör dem inte alls.

In i dimman av medvetandet.

Bort från uppvaknandet.

En hinna lägger sig

runt hjärtat

Klappar instinktivt

uppmanad av rösterna.

satan i rymden

Fem färger ryms på mina naglar. Svart, blått, lila, rosa, vitt och så slutligen den nästan genomskinliga lacken som man stryker över hela kompositionen för ett glänsande och hållbart resultat. Fem gången tidigare har jag slagit huvudet mot väggen, gjort samma misstag. Och idag, ikväll, kom den sista och avgörande smällen. Lacken. Den genomskinliga hinnan som omsluter allt.
Knuten som håller om mina inre organ i ett enda hårt grepp är konsekvensen av det sista misstaget. Lacken är på och mina naglar glänser. Nu ser jag hur smörjan av alla färger skapat en effekt som liknar ett himmlavalv. Den svarta grunden, fläckarna av blått, lila och rosa och de vita prickarna lite här och där som liknar stjärnor. Nu är det klart. Över. Jag är färdig. Trots att skimmret är vackert har det en nästan skrämmande symbolik men innan de vita prickarna försvunnit, innan den blå, lila och rosa smörjan skalats bort, innan den svart grunden är borta måste lacken skrapas av.

SKA och lite annat

Sätter min långa, undernärda hundkropp på vardagsrummsgolvet. Intill tv:n bläddrar jag igenom några skivor i jakt på just en speciell film. Bläddrar och bläddrar och bläddrar. Var är den helvetes filmen tänker jag medan små blåa fläckar börjar leta sig fram genom molnen. Bläddrar, fler skivor, fortsätter bläddra. Och sen.. "SKA och lite annat". En bortglömd blågrå skiva daterad ett X för 4 år sen. "SKA och lite annat". Petar in skivan i stereon och sträcker ut kroppen på golvet. Musiken börjar spela. Första två låtarna är bara ren njutning. Ser ut mot himmelen, hmm det är såhär man bäst fördriver en dag. Ser på sängen, eller föreställer mig den, gömd bakom soffan.

Om det vart morgon nu och vi precis hade vaknat, legat och du smugit in i badrummet hade jag satt på den här skivan. Dragit mig till köket, satt på kaffe och börjat värma på mjölk. Eller om han och jag vaknat i en kuststad, hört vågorna utanför fönstret. Han hade tänt sin pipa och lukten av gräs hade spridit sig i hela rummet. Jag hade öppnat dörren slängt mig på sängen igen och satt på den här skivan. Den är perfekt. Du hade satt på datorn, han hade slängt sig på sängen bredvid mig. Sagt: "Oye nena, vamos a parchar? (hörru bruden, ska vi ut och sälja?)". Jag hade hällt upp kaffe i kopparna, jag hade sagt "sizas parcero". Jag hade druckit lite kaffe och sedan tagit en dusch. Jag hade tagit pipan, dragit ett bloss och börjat skala avokadon. Den här skivan är underbar.

Ut i hallen och hämtar en snus, lägger mig på golvet igen. Hmm... Men om det varit han då? Han hade vaknat och kysst mig på axeln. Dragit sig till köket eller till balkongen och tänt en cigg. Stammat och frågat om jag har kaffe. Vatten, kaffe, skruva på locket, sätta på spisen. Eller hon? Kramat mig, dragit handen mot min rygg. Hon hade gjort iordning två mackor med ost och paprika, sagt att det finns bröd om jag vill ha. Hon hade suttit tyst och ätit sina mackor. Jag hade frågat: "vad ska du göra idag då?". Idag sa hon "jag vet inte, jag har inget planerat idag". Ut med huvudet genom fönstret och fånga några solstrålar.

Lägenheten är tom, hooden är tyst. Perfekt, helt perfekt.

-

Det gömmer sig en blå himmel.

The sun is about to set.

Ett stilla hav under en röd stjärna.

Undergivet och oändligt.

Horisonten är bara ett avslut för mina ögon.

Sista sidan på en bok

om ett liv

som inte slutar här.

Oh my god,

I can't believe it.

I've never been this far away from home.

Små bilar,

små människor,

gigantiska korallrev av hus.

En stark strömm som vill föra oss alla

mot samma slut.

Simma lugnt,

vi ses där.

Era sidor är skrivna,

mitt kapitel börjar här.

ni

Du som lärde mig se dimensioner i himmelen. Sen du som sa åt mig att inte börja gråta, för då skulle du också börja gråta. Du som alltid säger "que dios te bendiga". Du som säger som det är. Du som hatar mig. Du som alltid ger mig böcker. Självklart du som alltid vill ha mjölk och socker i kaffet. Du som säger att jag är bäst. Du som spara dina gamla strumpor. Du som alltid slänger mina. Du som hatar när jag lämnar köksluckorna öppna. Å så du som inleder ett sms med "kukslickare!". Du som snart kommer hem. Du som hittat dina byxor. Du som säger att du är min superhjälte. Du som aldrig hör av dig men alltid finns där. Du och dina lappar. Du som har min BH (lämna tillbaka den vem du än är!). Du som kom in på kafet en dag men aldrig kom tillbaka. Du som skriver din doktorsavhandling. Du som finns på andra sidan atlanten. Du som slängde ut mig. Du och du och du som plocka upp mig när jag liftade. Du som smög ut genom mitt fönster. Du som snodde min mobil (din horunge). Å så jag som ser solen gå ner.

maddog manifestet

Ensam och fri, ödmjuk och tålmodig. Det är en stigen som börjar vid mitt hjärta.

Du öppnar dina ögon

Regnet

stänger mina ögonlock.

Sekunders

obevittnade framsteg.

I dess fotspår

ändrar himmelen färg.

Natt,

dina tårar är inte salta.

Är vi

så sorgliga?

Tiden går

osynlig förbi.

Jag blundar

du gråter.

ensam(hel)

"Det förvånar mig fortfarande. Ensamheten i skrivandet. I existensen."

"Hur ensamhet och död kan växlas in mot något som i slutändan blir till en annan slags meningsfullhet."

-

Fångar kvällssolen på ett övergivet hustak. Polishelikoptrar snurrar i luften och rockabillys spelar dansbandsmusik från sina bilar. Inom mig existerar inte råttorna i luften eller musiken bara prasslande träd och sommarsol. Tankarna blandar sig med luften, båda är dem osynliga men verkliga. Frihet skrivs inte utan ensamhet och jag är en uppsättning av dem båda.

ofattbart

Dagen efter. Natten då vi dansade på bord. Jag slet sönder en tröja. Knäppte upp en bh. Drack öl. Vin. Skrev musik. Blondie fick en teckning och grannarna hotade med att ringa polisen. Jag fick en bok. Livet går vidare. Sekunderna tickar. Mitt hav är borta. Uttorkad. I Köpenhamn kommer jag gå sönder. Tror han. Jag skriver. Jag tecknar. Sekunderna tickar. Snus. Vatten för kaffet är slut. Amazonkvinnan är ute på ängar och inne i tält som liknar svampar. Vi saknar henne. Köket är fyllt av blomflugor. Disk. Stäng dörren. Hämta patronerna. Breath out. Tiden går. Vaknar. Det är dagen efter. Allt är så annorlunda. Maskiner penetrerar jorden utanför. Ensamt. Jag vill korsa gränsen. Aldrig mer för din skull. Sekunderna tickar. De kommer aldrig mer tillbaka. Ensamma vargar vandrar i flock. Kommer aldrig mer tillbaka. Tick. Tack.

-

Jag har typ femton myggbett på kroppen. Ungefär 6 i ansiktet. Jag har två par strumpor slängda på golvet som är dina. Danska strumpor som passar med den danska rappen som jag inte kan sluta spela i köket. Dina strumpor har gröna ganjablad längst ner och rapparna tänder, puffar och passar vidare.

Puff

Puff

Pass

Sluta jiddra, jävla svenskar. Jag är en jävla svensk och din fru. Puff, puff, pass. Hej då till din andra fru. Puff, puff, pass. Nu är det du och jag. Ett bröllop i Las Vegas. Två nätter i samma säng. Tre år som vi väntat. Du gillar inte socker, inte glass, inte kakor men du gillar att ha handen mot mitt lår.

Sluta

Jiddra

Jävla svenska

Du håller handen om mitt lår när jag spyr. I will fuck you up, säger du. Jag kan inte få ut ett ord. Bara en massa tequila. Någon trycker en flaska vatten i mitt ansikte. Det rinner ner för kinderna. Oroa dig inte min skatt.

Släpp

Inte

Taget

Ut i en skog. Nej! Jo! FAN! I will fuck you up. Sluta jiddra! Du är så smal och du har sagt en massa saker jag inte kan minnas. Bara för att jag inte kan stå upp. Min skatt, min skatt, min skatt. SLUTA JIDDRA!!!

inom mig

Du är bara min,

när du är inom mig.

Du är bara hel,

du är bara stark,

du är bara min.

När du är inom mig.

Drömmarna som föds

under min hud.

Fantasierna som värmer

huden...

blodet.

Du är de

och de

är inom mig.

Det sista som finns kvar

när allt utanför dör

I min bröstkorg ryms

ett litet ljus.

Du är bara min

Vinden lär döda dig

om du inte är inom mig.

story of my life

Jag kanske ska ta och berätta om mitt livs historia. Den kan delas in i tre steg. Ett: En snubbe med lagom vackert leende/vackert leende/gudomligt leende faller pladask framför mina myggätna ben. Två: Jag tycker det är roligt i början och lägger fram charmen men inser hur soft det är att vara fri och tar bort charmen. Tre: Snubben/arna vill inte bara vara vänner utan tycker att det är bättre att total ignorera mig, förneka min hela existens och få mig att må som skit.

Slutsats: Den snubbe som klarar av att vara min vän är rätt jävla snubbe för mig.

(M)ed kärlek

det känns skönt att kunna släppa taget nu. jag försökte vänta så som du väntat på mig men det dyker upp människor i mitt liv som påminner mig om att livet inte levs på standby. Igår träffade jag en sån människa och jag har inte haft så roligt på länge. gud vad jag saknar dig och jag önskar dig allt gott. nu måste jag röra mig vidare igen. jag har drömmar att jaga efter.

insikt

det är i marken vi sår men i livet vi växer

update

Rusar upp ur sängen när den lilla vita väckarklockan visar 12:22, kubbar ut i köket med andan i halsen och upptäcker att den faktiskt bara är åtta. Jag är räddad... av turen. Mitt adrenalinladdade uppvaknande har gjort att jag inte kan somna om. Så nu har jag rensat upp i köket efter kvällen och druckit några glas vatten. Brudarna sover och det känns som om tiden står stilla. Vi bor i en oas.

Om några veckor ska jag för första gången i mitt liv läsa upp lite av mina grejjer. Några av de korta dikterna och en längre, sen ska jag också läsa några kapitel jag skrivit om resan. Jag känner mig inte så nervös men med tiden kanske det kommer. Nu kan jag inte sitta och hålla på det här längre, jag vill ju sprida det. Jag vill bli bra, jag vill det här.

-

Jag försöker. Jag försöker verkligen. Men ibland är det så svårt att bara se framåt. Svårt att inte falla neråt. Svårt att hålla balansen. Men jag försöker. Verkligen. Jag vill vara en harmonisk varelse. Jag vill vara den jag vill vara. Den jag kan vara. Jag försöker.

Stockholm del 10

In i ett hetsigt tunnelbanesystem. Jag är en svart myra i ett svart hav. De väller ut från gångarna, in i gångarna. Ingen rör vid någon men ändå är vi alla så nära varandra. Allt är en fråga om minuter, 2 till Hjulsta går annars måste jag vänta ytterligare 12 minuter. Jag plankar alltid för när jag plankat är det nästan alltid en minut kvar till Hjulsta tåget kommer och jag hinner precis in på plattformen. Jag tror att det är en regel, plankar jag slipper jag vänta... och betala. När jag går i gångarna går jag målmedvetet. För alla har vi ett mål för vi är myror. Ingen åker ju tunnelbana för att det är underhållande, alla ska vi någon vart och det är bråttom. Vi pratar om minuter!

Byta linje, vilken uppgång avgör var i tåget man sitter. Vid Gamla Stan brukar kontrollanterna komma in därför står man alltid längst fram då ser man dem när tåget rullar in. Om de hoppar på hoppar jag av. Hur många minuter tills nästa tåg kommer? Skynda. Jalla. Jag har tider att passa. En svart myra i ett svart hav.

Sitter man inte med en Iphone sitter man med en tom blick. Stirrar ut i de svarta tunnlarna som far förbi men egentligen ser man ingenting. Myror arbetar efter rutin. Myror väller fram som svarta vågor i ett svart hav. Myror drömmer sig inte bort från kolonin. Myror tjänar drottningen. Myror arbetar och myror har bråttom. Myror måste komma fram i tid och tiden är bara minuter.

-

Svart huvud,

grå kropp.

Med flaxande vingar:

en silver korp.

Näbben genom mjukt dun.

Korpmiddag:

en sparvkropp.

Rött kött,

vitt dun.

Svart huvud,

grå kropp;

en silver korp.

Även döden har vingar

förväl lilla sparv.

Beskymmer

Ett ljud av oljud

Ett ljud av oljud

Kryper på golvet,

kommer närmare.

Kryper på marken,

en skugga som sprider sig.

En rynka som växer

mellan mina ögon.

Som sträcker ut sin trädkrona

över min panna,

vars rötter gräver ner sig,

i huden på mitt ansikte.

Ett träd som viskar;

ett ljud av oljud.

Ett hav

Vi är två flickor som ser in i varandra.

Ett hål inom oss,

i vilket vi faller.

Vi bär det alla flickor bär,

en springa

som öppnar sig till ett hav.

Ett hav som egentligen

är ett hål.

Vi lär oss inte att simma,

dyka,

hålla andan.

Blinda för det brusande havet,

hjälplösa för hålet som

bottenlöst

gapar under oss.

Vi är fåglar,

vingarna dras ner i vattnet,

fjädrarna rivs sönder av vågorna.

Men fåglarna måste dö,

ur deras livlösa kroppar,

ur deras trasiga fjädrar

måste en sjöjungfru

födas.

Låt oss röra vid varandra

Staden drabbas av ett strömavbrott.

Ansikten ser in i naturens ljus,

huden får en annan färg,

själen lyser igenom.

Tankarna penetrerar skinnet.

Släck alla lampor,

så vi kan röra vid varandra.

Din bröstkorg mot min,

bara himmelen ser på,

bara vinden kan skvallra.

Vinden berättar för löven,

löven viskar till grenarna,

grenarna säger till stammen,

stammen talar med marken.

Jorden hör vår kärlekshistoria.

Jorden vill inte att ljuset

ska döda vår närhet.

Jorden ber till himmelen,

himmelen övertalar solen,

solen ger oss natten.

Natten,

ger oss mörkret.

Drömmarna dansar

Universum är oändligt,

för vår själ att få plats.

Valen är oräkneliga

för fritt spelrum.

Dagarna och nätterna

byter plats

och ger omgivningen olika ljus.

Vår fantasi kan iscensättas

då vår verklighet byter färg.

Verkligheten kan förgöras

och våra drömmar kan dansa på askan.

Moder Mörkret

Tunna moln gör himmelen rynkig,

natten har åldrats.

Månen är dess enda öga

som ensam varken är blind

eller skelögd.

Stjärnorna är fräknarna

som solen lockat fram.

Natten är busig,

men vaken,

och ser allt.

Mörkret är dess andetag;

det omsluter allt.

Mörkret är ett sköte:

den föder varje natt.

hallå?

Allt känns fruktansvärt overkligt.

-

Vinden drar lätt sin handflata

över gräset.

Ljudet är sprakande,

rasslande.

Smekningen får naturen att spinna,

ljudet får mig att försvinna.

Mitt huvud är i himmelen,

det finns inte ett enda moln:

allt är ett ljusblått hav.

äganderätt

Jag har lämnar bort mitt hjärta. Delat det, brutit det i bitar och delat ut det. Tagit en bit här, en bit lite senare, en bit nyligen. Nu känner jag att jag inte har något kvar att ge. De som har bitarna är inte villiga att lämna tillbaka dem och jag står utan makten att ta dem. Jag är inte tom, bara ihållig. Aningen handikappad, aningen förlamad. Min givmildhet ångrar jag inte. Jag har kanske också fått med mig en bit här och där men just nu, vill jag inget annat än att få tillbaka det som är mitt. Den slemmiga, pulserande muskeln som hör hemma i mitt bröst och inte i klorna på någon annan.

Blått mörker

Det existerar ingen fredspipa

tobaken är slut.

Berusningen har lagt sig,

mina andetag har svalnat.

Jag ser ut i ett blått mörker

in i en sommarnatt.

Inga fåglar som flyger och skuggar,

inga gömda samtal i grönskan.

En vägg som separerar vind från värme.

En kropp som håller inne min vilda själ.

Den vill ryta som ett lejon in i det blå,

mörkret.

Kasta skuggor över hustak

för att slutligen byta plats med solen.

"Jag skapar inte harmoni"

säger min själ.

Så jag stänger igen revbenen,

sätter musklerna på plats,

rätar till skelettet

och fortsätter stirra in i denna sommarnatt.

MM

Jag är barnsligt förälskad i dig.

Så som en unge letar efter snäckor i sanden,

letar jag efter dina ögon,

bland alla ansikten.

Som efter en berusande, ändlös lek

klappar mitt hjärta för dig

snabbt,

stegrande.

Som barn försvinner in i sina drömmar

är jag försvunnen i dina ord.

Så till den grad att inte ens mina ögon

ser in i denna verklighet.

Molnen som ligger tyngdlöst över mig

himlen som vakar över min väg.

Vinden är dina andetag

och solen din själ.

Jag vill gräva ner mig i din jord

få växa med dig.

Precis som barn fantiserar

låtsas jag att du är här.

Du finns gömd i mitt hjärta,

men stunden då jag tog en bit av dig

tog du allt som finns inom mig.

med kärlek

Jag skulle vilja citera någon, bistå med lite visa ord. Jag vet inte vad jag ska säga tyvärr, jag står tomhänt kvar. Om drygt en vecka fyller jag år. Det händer varje år men känns lika overkligt ändå. Jag tar stora steg framåt för med fart och självsäkerhet är det svårare att tappa balansen.

Inte ett ord har skrivits på flera dagar men natten har fått huvudet att klarna. Jag säger åter hej till dig, min skatt.

tack och nej

Det känns så hemskt att behöva lämna dig bakom mig min skatt, min vackra dunge, mitt egna lilla underbara paradis. Mitt. Alldeles egna. Maddog Delight.

Jag vet inte vad det värsta är egentligen. Att jag troligtvis aldrig kommer komma på ett så bra namn, eller att jag helt enkelt kommer sakna den här löjliga skiten. För det är jävligt löjligt... faktiskt. Jag kommer hem med huvudet fullt att skit, eller romantik, eller bara känslor och fullkomligt kräks ut allting här. Jag dalar hem i gryningen och klickar in på Delighten och beskriver natten och hur vackert det är att äga den. När jag känner mig vilsen kan jag försöka hitta tillbaka med några snabba klick på WWW. Jag kan se tillbaka, blicka framåt, drömma och fantisera.

Jag ska inte sörja mer nu. Jag kanske blir svag, får separatisonsångest och hittar hem igen. Tills dess, skriv något själva.

trying to rest

Jag försöker glömma allt men till och med mina drömmar påminner mig om dig.

vad jag behöver

Jag vill ha er alla.

En för varje

minut

sekund.

En på kvällen,

en i gryningen,

en då solen står högt på himlen.

Röken är tjock

och bakom den gömmer sig

saknaden.

Jag vill ha er.

Alla.

03/06/2010

INGA BEKYMMER I VÄRLDEN!

04/05/2010

Kvällsbravader en vardag bäddar för dagen-efter-dagar som denna. Huvudet är kvar i kraniet och kroppen mår bra efter åtta timmars sömn. Timmarna går och jag kan inte hålla koll på tiden mellan reklaminslagen och programmet jag inte orkar kolla på. Ung, dum och påväg mot sommaren.

-

Sommaren finns inom mig och huden är det enda som håller den inne. Om inte huden funnits där skulle jag vara en del av bladen, det gröna gräset och den blå himmelen. Mitt skal gör mig mänsklig, trots att min själ hör hemma i jorden.

du

Det är inte med dina

ögon,

du klär av mig.

Det är din

energi,

som får mig att känna mig

naken.

När din närvaro

överaskar mig,

blottas jag,

tills bara själen,

finns kvar.

Jag är din

så till mitt sista,

andetag.

linje 10

Vill att tankarna,

ska vara som tunnelbanetrafik.

Med ankomsttid

och slutstation.

Dörrarna ska vara stängda,

genom de mörka tunnlarna.

cunt

Det är inte din kärlek jag saknar, utan din närhet, min saknad är minimal i jämförelse med min kåthet. Det är bara dumma tjejer som tror att det är hjärtat som blir tomt när det i verkligheten är utrymmet mellan benen som måste fyllas. Hela livet är ett pussel och ensam fattas det alltid en bit. Ensam är man inte hel, inte tillfredsställd. Jag saknar min poet, mitt hav, min cowboy, vem som helst egentligen. Jag vill åt en känsla som inte går att förklara, men alla vet vad jag menar. Alla som känner som jag.

-guerillagirlstateofmind

gladtjej_200

Mina sommardagar ska alla vara som denna. Glida runt på ängar och parker med flocken. Käka pizza, dricka alkoholhaltiga drycker, sikta mot stjärnorna och bara mysa på parkbänkar. Nöjd, jag är så nöjd för när jag är med dem försvinner det som ibland biter mig i bröstet. När jag är med dem känner jag att jag är den jag vill vara och den känslan är fantastisk.

note from the dog

Jag har inte hunnit skriva så mycket dikter på senaste tid. Lite korta texter, knappt ens några låtar. Jag kan inte påstå att jag är så oberörd att jag inte kollar statistiken på den här skatten. Jag blir lite rädd ibland när jag ser hur många som hittat hit. Plötsligt känns det som om jag skriver för fler än mig själv. Jag börjar välja mina ord, skriver något för att sedan radera hela inlägget. Jag vet inte om det var såhär jag ville ha det. Men nu är det så det har blivit.

Jag hoppas att ni som känner mig inte använt de jag skrivit här som ett sätt att förstå mig, eller tyda mig. Bloggen innehåller fragment, fiktion och i vissa fall bara stundens varma känslor. Jag är mer än mina ord, jag är jag. Mångsidig, otydlig och helt och hållet mänsklig.

Vad vill jag med den här gobiten? Under en lång tid var det min tillflyktsord, ett litet Bali på WWW. På senare tid har det blivit något sorts biktbås där jag kunnat skriva ner känslor jag inte vågat tala ut om. Ofta har det bara varit en plats att publicera lite poesi. Mina texter har jag mest av allt velat ha respons på. Velat höra uppmuntrande ord. Det har aldrig varit en förväntan, mer en önskan.

Det känns som om mycket hänt nu sedan jag kom hem från min resa. Jag har förändrats och börjat jobba med att bli precis den jag vill vara. Jobbar för att hitta mitt "jag", det som definierar mig i min omvärld. Mitt egen ljus på vägen. Hemkomsten har även bevisat mycket om de människor jag haft runt omkring mig. Vissa har stått kvar, och min relation till dem har blivit stark som en orkan. Jag har hittat min flock av hungriga vargar. Andra, har försvunnit. Det gör ont att sakna dem.

The Maddog Delight finns här för er nu men den är inte längre mitt gömda paradis. Jag måste hitta ett annat ställe för mina innersta tankar och känslor. Någonstans där jag kan skriva åt mig själv utan att vara rädd för tolkningar och missförstånd. Min vackra hundskål finns kvar och jag kommer fylla den med min poesi, med inspiration med värme.

Tack till er få där ute som sagt till mig hur mycket ni uppskattat mina ord. Det har jag behövt!

till havet

"Ord tar vinden med sig". Det var nog det vackraste du någonsin sa till mig. De orden bär jag med mig i hjärtat varje dag. När alla som skrivit och sagt att de saknat mig, att de velat träffa mig, att de bryr sig om mig drar sig tillbaka in i mörkret står jag ensam kvar med just dem orden.

Trots att du är så långt borta är det din närvaro jag känner starkast. Dina löften till mig, att du alltid skulle finnas där, står orubbade fast i marken.

Så länge du håller fast vid vad du sa, låter jag inte mina löften tas av vinden.

songs

Sometimes I feel like a bird in a cage,

but then I realise that the cage is in my mind.

skål!

Har lämnat in nya prover hos doktorn. Jag tar allt med lugn och försöker att fixa allt det här själv. Ringa läkare, boka tider, fixa med jobb och körning. Det känns äntligen okej. Jag har varit så dramatisk men nu försöker jag se saker för vad de är. Det går att fixa. Tålamod, tåla med mod.

Sjuksköterskan som jag har kontakt med har hjälp mig att orka. Jag blir glad när hon peppar mig att fortsätta på egen hand. Hon säger att jag kan fixa det och jag tror henne fan. Jag har inte pratat så mycket med någon om det här. Jag försöker bara utesluta det från min vardag. Jag mår ju faktiskt bara bra, och gör endast det här för att må bättre.

Det känns som om allt kan hända, precis så som det kändes i Latinamerika. Nu är det slutpratat om mig.

updates

Mycket gamla dikter och tankar som egentligen borde få komma ut och andas lite. Vissa har jag rivit sönder och begravt långt ner i papperskorgen. T.ex. del 1 av "Minnen från förr" den hör inte hemma här. Inte i min fristad, inte i The Maddog Delight.

Jag har inte skrivit något på länge, bara låtar. Jag vill verkligen behålla mitt lilla paradis och fylla det med vackra ord och meningar. Just nu tar vardagen över. Plötsligt är jag working woman.

-

Det är med värmen

som jag fortsätter framåt.

Det är med hopp om framtiden

jag slutar läsa det vi skrev.

Ett avslut:

inte som ett stopp på en väg

utan som ett hål mitt i gatan.

Nu är jag ingen

precis den jag vill vara.

Ingen annan

än jag.

Fortsätt där du börjat

vi ses inte snart.

Min kära vän.

- "Minnen från förr" del 2, någon dag i slutet av april.

.

"I never had the time to tell you that it was always you. I know I made you unsure, because I was unsure during that time. Maybe most of all: I was afraid. Once again I saved my pride. The more I grow the clearer I see that pride is nothing to save, what's worth saving, and keeping is actually love. I have never thought we were to good for eachother, I think we were just perfect for eachother. Maybe that was the thing. I told you I wasen't sad, or angry, but I'm both. What's lost in time, is lost forever."'

- anonymous

det viktigaste

Lyckan

De små sakerna

Vill

Letar efter balans

Söker ro och frihet.

thefirstwordsthatcometomymind

Efter en emotionell orkan har jag hamnat i paradiset, för det är ju som man säger; skit luktar jävligt illa men kan ge näring åt något levande. Så efter en oönskad hemkost, ett ovärdigt avslut och en personlig kris har jag landat med båda fötterna på marken igen. Jag ser ner på asfalten där jag legat och kravlat under några dagar och känner hur skönt det är att resa på sig igen. Efter att bara kunnat se smågrus blickar jag nu upp mot himlen. En och annan regndroppe faller men bakom molnen väntar en varm gul sol på att få komma fram. Jag känner mig som solen, nu när regnet slutat falla kan jag inte vänta på att få komma fram och ge värme.

note from maddog

De dikter ni hittar här nere är en del av en serie dikter som kanske någon dag, någon gång kommer bli något mer. Jag har gjort ett urval och tagit ut dem jag gillar mest, som peppar mig och som gör mig stolt. Fred.

.

Inom allt som finna kvar

lättar trycket.

Luften går ur våra vingar

och de komprimeras

av vinden.

Vi släpper spänningen

ger efter för landningen,

skymtar marken under oss

och kolliderar med sanningen.

nytt kapitel

Dagarna känns tomma
för en gångs skull.
Jag kan fylla dem till brädden
med allt jag inte kunde förr.
Med andetagen
jag äntligen hör,
med tankarna
som inte längre förstör.
Med livet jag lever nu
och inte det från förr.

.

Om hundra år
är jag inte här
inte bland molnen,
inte där du är.
Då är jag stoftet
som virvlar förbi
som känner allt,
men förblir en bris.
Jag blir det du glömde fanns,
dammet som kom från ingenstans,
som fördas mot himmelen
men aldrig når fram.

bara barn

Allt eskalerar

i högt stigande fart,

vi växer inte utan blir åter barn.

Skrämda av mörker

och levande på dan,

gör våra fötter avtryck i asfalten.

Miljoner röster

följer våra andetag.

Röster från dem som fastnat i cementen

och aldrig fått förbli barn.

.

Tankar som skapar en helt annan värld
kör sakta över vardagslivet.
Tankarna skapar ett tomrum
mellan mig och det verkliga livet.
Och berusningen av att sväva
i illusionen
gör att jag tappar fästet
och svävar bort från jorden.

i takt till musiken

Skuggorna över en skramlande plats
dansar i takt till musiken.
Dansar och känner att natten är varm
och att bekymmer hör hemma bland liken.
Och även fast ikväll
redan imorgon är,
dansar skuggorna i takt till musiken.

.

Ett av de ljuden jag älskar mest är nog det av en skateboard mot plan asfalt. Ett dovt brusigt ljud, så som mitt hjärta skulle låta om det inte fanns någon paus mellan slagen. Så som vackra hemligheter låter under varma lakan.

.

Sitter vid Jarlaparken, den är sig lik. Jag tror inte jag känner någon som sitter här. Alla tjejer som ska se så söta ut och alla killar som ska leka så coola. När jag sitter här känns det inte som om det var så länge sen. Jag minns studenten, och för den delen alla andra gånger jag suttit i den här parken. Alla som sitter i solen, som ligger i gräset, som pratar, försöker ställa sig in eller tillsammans sitter tysta smälter in i Stockholm som träden i en skog. De har funnit sig i sin roll och grävt ner sina rötter alldeles för långt ner i marken. Jag vill lämna denna monotoma stockholmsskogen och ta mig till en vacker äng.

s. 591

"Den sanna skådespelaren, sa Pearlman, kommer att utvecklas till den dag han dör. Döden är bara den sista scenen i den sista akten. Vi håller på att repetera inför den."

ar-te

Dash Snow

flow

När jag stänger ögonen blir mörkret en filmduk och minnen spelas upp medan timmarna sakta tickar på. Drömmarna som lämnar mig svettiga handlar om papegojor som förvandlas till kackerlackor, handlar om att jag skriker till mig själv att jag ska vakna, handlar om att jag blir jagad. Jag kan inte undkomma natten som gömmer sig bland lakanen och kväver mig när jag sluter ögonen. Jag lägger huvudet mot den kalla väggen, andas, lugnar mig.

Nyfiket vill jag fortsätta gräva i mina drömmar, i det djupaste inom mig. För när jag säger att jag mår fint säger mina drömmar något annat. Jag vaknar med nyfunnen klarhet. Jakten på drömmarna. Så uppenbart för mig nu. Jag ska söka efter sovsällskap så jag slipper vakna på natten och nypa mig i armen. Jag har dött i mina drömmar, jag har skadats, jag har jagats, hånats, skrikits åt. I verkligheten har jag bara blivit sviken för att sedan bli älskad igen. I verkligheten har jag bara sprungit från mig själv. För att springa rätt in i fantasin.

-

Kanske är det Jakten på Drömmarna. Alltså de verkliga drömmarna, de man kan offra allt för att jaga. "Allt" lika med sin tid, sitt liv. "Drömmarna" lika med det man själv vill, den djupaste önskan i hjärtat. Det har inte slagit mig innan men nu när tankarna blir meningar känns det uppenbart. Herruegud.

I alla fall för stunden.

"När kvällssolen går ner tar den bekymmerna med sig. Det är vackert. Vi är unga och kan fånga lyckan bara vi förmår att sträcka på oss. Mina egna armar runt min kropp. Jag har rest mig upp igen."

sökandet

Jag kan inte kalla det Jakten på Lycka för lyckan är för svår att hitta så mitt sökande blir förjävels. Det jag söker är något annat. Ibland tror jag att jag letar blint. Det finns stunder då jag känner att mitt sökande når sitt slut, och andra då jag känner att det bara börjat. Ledtrådar ramlar ner från himmelen, hittas på vägen, ges och mottags, försvinner eller för alltid glöms bort. Framsteg görs och motgångar möts.

Jag kan inte kalla det Jakten på Kärlek för kärlek är så abstrakt och jag för oromantisk för att leta efter den. För länge sedan trodde jag på den, nu litar jag inte längre på den.

(...)

-ofärdig, framors hus, Arequipa

beslut

Rätta beslut, som är så svåra att ta. Jag vill inte välja någonting jag vill bara va. Men jag tvingas mot det stup där beslut måste tas. Är det jag som väljer? Vem sårar jag nu? Vilka konsekvenser kan jag vänta mig? Sen och nu? Jag önskar att jag var 14 år igen då basketproffs var mitt enda val. Men jag är 19 nu och har inga framtidsplaner kvar. Samtidigt handlar val alltid om att välja bort. Något måste dö, offras, för att ge liv åt något nytt.

Gör jag ingenting har jag inget kvar. Inte ens ångern av ett dåligt val.

- Arequipa 19/03/2011

MDM

-

Städa, fixa, torka, ordna

orka, hinna, styra, börja

skynda, vidare, ut, bort

längta, vända, älska, känna

överväga, fastna, missa, ångra

akis

Dagen efter natten då alla dansade

gräver ner mig bland lakanen

Intorkade svettdroppar

och smaken av drömmar kvar på tungspetsen

Känner efter under lakanen

så länge sen jag drog min kind mot din mage

Stannar kvar i sängen

fast i värmen

igår, imorgon, nu

Mina rapar luktar jordgubbssaft och det känns äckligt och somrigt på samma gång. Hängde i skogen och plockade vitsippor, åt ostmackor och mazariner. Drog ut till ett hus några kvarter från himlens utkant och drack rom. Snacka skit. Mötte nytt folk. Dansade till allt och kunde inte sluta kolla på ljuset som ändrade färg. Kastade långa blickar på en snubbe som käkat syra. Hade velat sitta med honom vid stranden och prata skit. Bara snacka. Han såg ut som en bra lyssnare. Dansande halvägs in på en efterfest. Ångrade mig halvvägs. Tog tåget hem med vapendragaren. Bruden som aldrig lämnar mig i sticket. Klockan är fyra. Idag är redan imorgon.

peace

Words of wisdom I don't need them. What I need is ultimate playtime and eternal love. What I need is champange and the taste of salt on my naked skin. I need to feel that life goes on and I continue to be a stupid, crazy, lovesick, smoking chick.

No wind of change. I wanna feel like a tsunami hit me. Feel like I just escaped my own death and that life makes sence, that it is important.

No holy matrimony. My G girls meet me with skateboards and full bottles. My ladies in high heels. My waariors in mini skirts and tight tops.

familj, sol och tjuvar

Brorsan röker cigg och dricker öl. På min höft sitter det mäktigaste blåmärket jag någonsin haft. Från att ha varit stort och svullet har det blivit blått och längre ner skiftar färgerna över till lila och rött. Det är en riktig trofé. Idag finns det något i magen som känns konstigt. Som en insikt som letar sig upp mot hjärnan. Kanske är det en magkänsla som gör sig påmind. Solen är så varm och brorsan snackar skit så jag ignorerar det som vill ha min uppmärksamhet. Allt har sin tid och sommaren är på g. Boven i dramat sitter också på berget. Jag älskar att han hänger efter mig. Brorsan tänder en till cigg och jag lägger mig ner. Boven ligger bredvid.

Music is my cure.

När jag kopplar in högtalarna eller sätter mig ner med gitarren, när jag slår på radion eller när jag sätter på en gammal platta.

försöker förstå

Tappa tänder i dröm: rädsla för åldrande och död. eller ängslan inför mognaden, stå inför oberoende och ansvar; förlust av dragningskraft.

boven i dramat

Boven i dramat. Vilken jävel han är, bara dyker upp och förstör och försvinner igen. Borta (bra men hemma bäst). Borta (bäst och hemma bara ett utrymme för andetag).

Så fort boven dyker upp förändras dramat. De som älskat, tvekar. Historien får en skev vändning. Allt är bovens fel. Alltid (går jag framåt). Alltid (släpar minnen efter).

När boven försvinner ska allt bli bra igen. Karaktärerna minns den vackra dåtiden då allt var frid och fröjd i kungariket. Men boven finns kvar. Boven är jag. Förklädd (i samspel med omvärlden) och gömd (för att skydda handlingen).

.

Jag vet inte hur jag ska älska dig. Jag vill inte prata med dig, jag vill inte se dig. Nätterna slukar mig inte längre men din röst tar tag om mitt hjärta. Jag är förälskad i dina ord och mina ord är förälskade i dig. I din frånvaro håller jag balansen. Jag vill inte vänta på någon men kan inte låta bli att leta efter din skepnad.

hej

Jag försöker bemöta detta plötsliga miljöbyte med lugn.

tick-tack

El tiempo vuela y yo con el. Hasta hoy me a llevado por las playas de Cartagena hasta las playas del Ecuador, por las montañas del Peru y mañana sus alas volaran atraves el Atlantico. Yo guardo mi cara entre las plumas de los segundos, los minutos y las horas. El tiempo vuela y yo con el. Sus movimientos tan finos y silenciosos que nisiquiera escucho los segundos que pasan. Solo puedo distinguir el cambio entre dia y noche. El tiempo me llavara a viejos recuerdos, a familiares lugares a un paiz de mi pasado. El tiempo me dejara con los recuerdos, tu sombra en mi cama, las marcas en mi alma. El tiempo vuela y yo con el.

-

orden tar aldrig slut.
for jag skulle vilja beratta allt for dig.
orden hittar inte ut.
for jag vet inte hur jag ska forma min mun.
att du sa latt glommer mig,
starker mig.
paminner mig om att jag bara ar
en fisk i havet.
men jag drunknar
ar inte gjord for dessa vatten.
orden stiger som bubblor mot vattenytan.

inti

Det ar sa fint att se solen ga ner, for jag vet att den motherfuckern kommer vara dar nar jag vaknar, eller nar jag vinglar hem i gryningen. Den kommer lysna in genom det lilla fonstret i tradorren och dess ljus kommer varma golvet. Jag kommer finna den nar jag satter mig i trappan och ater avokado, den kommer finnas dar nar jag traskar upp pa terrassen och beundrar Misti.
Solen finns har, solen finna i Sverige. Solen finns i alla ansikten som letar efter den. Tack solen, for att du alltid finns dar. For att det ar sa latt att kanna din narvoro aven nar du gommer idg bland molnen.

.

tillslut brann tararna mot kinderna. som om de skapat sariga faror, en bana genom mitt ansikte. nar jag ser honom vill jag vara mer ledsen an vad jag egentligen ar och nar jag ser hur fint han har fixat alla vara grejjer, halsband i koppar, arband, ringar, mina planbocker, kanner jag en enorm hopploshet. nagra timmar senare i trappuppgangen vill jag inte langre sa vi satter oss ner, han haller om mig och sager att "ingen har dott Matilda!". det kanns dock som om nagon dott, eller atminstande som om jag forlorat ett favoritgossedjur. vi pratar tyst for runt omkring oss sover andra rotlosa. nar han viskar kanner jag hans andedrakt mot mitt ora. du ar sa fin min van, tanker jag. du ar min finaste van och jag alskar dig.
imorgon ar en ny dag och i overmorgon skapas siluetterna... framtiden. jag kommer tillbaka min van, men herregud vad ung jag ar som lovar sant.

.

En moder som foder mig.

En varld som fostrar mig.

Ett system som fortrycker mig.

En karlek som alskar mig.

En van som haller mig.

Ett liv som formar mig.

En dod som vantar mig.

Inom mig

Det växer en blomma

inom mig.

Istället för ben och armar

Växer blad

Knoppen inom mig

Brer ut sig

och visar färgerna

av sin själ.

När den lämnar min kropp

skär dess taggar

in i mitt kött.

Dess födelse,

blir min död.

Dess skönhet

är min kärlek.

La aventura continua

Det finns manga saker just nu som skulle kunna gora mig olycklig. Sa himmla mycket jag tycker ar daligt, kefft, omotiverande, oskont och stressande. Det finns saker som jag inte trodde skulle forandras (annu), saker som jag hoppades skulle forbli. Men en varld har krockat med en annan och saker har adrat form, farg och karaktar. Det finns dagar da jag vaknat och kant mig ensam, oskon och otrygg. Det finns stunder da jag trott att jag skulle do, stunder da det varit svart att ga upp pa morgonen. Natter da jag gratit, dagar da jag tvivlat pa mig sjalv.

5 manader har passerat och sa himmla mycket har hant. Jag har fatt en ny syster i Quito och jag tackar henne for att hon varit sa sjukt generos och stark, tack Johanna. Jag har lart kanna A, en brud som jag sa garna onskar vore har nu sa jag kunde fa skratta till tarar igen. Jag har traffat Rafael som peppat mig att skriva och inte ge upp hoppet pa poesin. Jag har fatt en ny fatser i Cartagena. Jag har haft turen att stota pa Jakob som ar den modigaste och finaste 10 aringen jag nagonsin traffat. En kille som lart mig att aven de minsta kan ha nagot att lara ut, man maste bara vara odmjuk nog att kuna se det, och vilja lara. Jag har traffat J, umgats med V och B. Jag har rest med en manniska som jag alskar och som tvingat mig se djupare in i mig sjalv.

Jag har kunnat se solen ga ner over vattenytan i Ecuador for att sedan full och glad se den ga upp igen. Dansat, busat, kramats, hallit i hand. Jag har sett stjarnorna pa en backsvart himmel uppe pa ett backsvart berg och kannt kosmos sa javla nara. Skattat, lyssnat, pratat, andats och alskat. Dagarna har gatt sa fort men har varit fyllda med sa mycket. Vissa skulle saga att aventyret har tagit slut nu. 5 april har jag en biljett hem.
De senaste dagarna har varit fantastiskt pa manga sett. Jag har varit tvungen att se tillbaka pa att som hant. Jag har bestamt mig, andrat mig och bestamt mig igen. Men nu star jag har och kanner att jag bara har mig sjalv. Jag ar ensam i att skapa min egen lycka. Ingen annan kan ga min vag. Ingen annan kan folja mina drommar. Ingen ar min chef, min gud, min overman. Jag tar hand om mitt eget liv. Fy fan va skont det kanns.

Sa nu stannar jag 5 manader till i den har fantastiska kontinenten. Det basta av allt: det kanns som ett javligt bra beslut!

Nos vemos en el camino

Att sâga en sak och gôra en annan âr lite av min specieltiet. Det finns ingravt i min karaktar, en permanent flâck pà min personlighet. Jag borde kanske inte ôppna min mun och lova saker. Speciellt inte till mig, inte till nàgon egentligen. Jag ônskar att det fanns en plan, en lina att balansera pa. Men det finns ingen lina, och inga krav pa att halla balansen. Jag svajar, gungar, faller och reser mig upp igen.
Nâr jag ser mànen pà kvàllen, nàr jag blickar upp mot den medan musiken fyller min kropp och andras vârme vârmer mig, fylls jag av en kânsla som bôrjat dyka upp pà senare tid. En kânsla som âr en blandning mellan vâlbehag och obalans. En kânsla som fyller mig med en slags passionerd glôd och en mânnsklig râdsla. En del av mig kan tânka sig att àka hem, en annan vill inte àtervânda. Inte ânnu. Fôr jag âr kâr, fôrâlskad, vilsen och i behov att fôlja en drôm som vilar likt en skugga vid mina fôtter.
Till er som vântat pà mig, fôrlàt for tiden ni saknat. Till er som fortsâtter vânta, vi ses snart! Till er som vâljer att glômma mig, jag glômmer aldrig er.

Mor, far, vânner, âlskare, gerilleras, lokas y lokos, ibland màste man vâlja mellan drôm och verklighet men min fantasi âr fôr stor fôr vardagen.

'''

Jag kan se mig sjalv kliva av flyplanet. Jag kan se mig sjalv krama om mamma pa Arlanda. Fem manader har gatt och jag har gatt med. Mina steg har tagit mig fran stad till stad, man till man, kvinna till kvinna, land till land. Jag ar rotlos nu. Jag ar rastlos nu. Jag ar ung men erfaren. Vild men radd. Tankarna kretsar kring en hemkomst men pa ett eller annat satt ar det aven ett hem jag lamnar. Jag vet nu att jag inte ar ett hav (flytande, brusande) utan en eld (dansande, glodande)...

M

tack for att du vantar, tack for att du lyssnar, tack for att du skriver, tack for att du trycker ner mina fotter mot jorden nar mitt huvud vill fortsatta uppat, tack for att du kampar... mot mig/med mig, tack for att du inspirerar, tack for att du ar du, for du ar underbar, inte perfekt. tack for att du raddar mig nar natten vill sluka mig, tack for att du orkar med mig nar jag inte kan sova. "forlat" ar inte ett ord som tillhor dina lappar och jag ar inte som tiden, jag flyger ingenstans.

narmar sig

Tankspridd
inte en springa himmel
pa tva dar
Berget som bevakar oss
gommer sig
iaktar
Du sa:
"efter regn kommer sol"
men allt ar ju likadant
Vi mots pa andra sidan
om ar, manader,
eller kanske bara dar.

slut

Jag har ett hal inom mig,
som aldrig tycks fyllas.
En avgrund,
utan innehall.
Jag har en botten
utan vatten,
som lamnar mig ovardig att kalla mig:
Hav.

Fragment

1. Jag ar sa radd, just nu sa himmla radd... En dag har gatt och jag vet inte om jag pallar mer.

2. Jag vet inte vart alla dessa dagar fort mig. Troligen ett steg narmare mina kanslor och ett steg bort fran mitt overjag. R forandrades och dog ut framfor mina ogon, for att vara arlig vet jag inte om jag sorjer hans bortgang. Sista natten hatade jag honom och tog mina vaskor upp i ett trahus...

3. I min ensamhet kanner jag mig vilsen. Det kanns som om ett decenium har passerat men faktum ar att det bara handlar om manader. Ett par ynka dagar och natter, men samtidigt har det varit fyllda med sa mycket jag aldrig erfarit. Visst ar jag bara en unge ute efter lite aventyr. Tillsammans med andra ungar branner jag framtiden for att det ar sa spannande att se hur stor laga man kan forma med nuet... Brinn, brinn, lite hogre, lite starkare, lite langre.