Hundtankar

Solen smyger sig in efter klockan tio. Jag lyssnar mig igenom album efter album tills jag kan musiken utantill. När Havet lämnat lägenheten läser jag dikter högt för mig själv till ljudet av musiken. Jag skriker orden, jag viskar dem, jag stryker dem med fingertopparna över småhåren längst bak i nacken. Ljuset som aldrig når mitt rum smyger runt hörnet och sköljer vardagsrummet. Jag sitter ner och spelar på ett litet piano. När tankarna blir för intensiva låter jag dem härja. Det enda sättet att lugna en rastlös hund är att låta den springa. Tänker jag. När allt bara blir för sorgligt tänker jag att det aldrig kommer upphöra vara sorgligt. Förevigt sorgligt. Men det sorgliga kommer gå från att vara en skugga över hela min kropp till un lunar en mi espalda. Det finns så många skratt som fortfarande kommer som en överraskning. Det finns så många timmar där jag bara ser mina hundtankar springa och när de sprungit klart landar de alltid i mitt knä. Då sjunger jag.

Dikten

Audre Lorde får mig att skriva om gropar, stjärnor, jeepar, virvlande damm. Sonja får mig att tänka på havreknäcke och jordnötssmör, en obäddad säng, patriarkatets alla tillkortakommanden.

Jag önskar fred mellan mina hjärnhalvor. En grandios gest. Kanelarmar.

Hemma igen (ca. 2013)

• Ursäkta men du sitter på min plats.

Vad spelar det för roll tänker jag och uppenbarligen är min telepatiska förmåga starkare än jag trodde. Hon säger snabbt:

• Fast jag kan ju sitta här… det är ingen fara.
• Som du vill, säger jag, jag kan flytta på mig.

Hon gör en nekande gest och slår sig ner. När vi väl är uppe i luften ser jag att hon har en dosa snus liggande i facket framför henne. I 10 minuter sitter jag och tänker på om jag ska be henne om en snus. Jag skulle kunna säga:

• Ursäkta mig. Jag har varit i Frankrike i nästan sju månader och din dosa snus är den första jag ser på väldigt länge. Skulle jag möjligen kunna stjäla en snus av dig?

Medan jag tänker somnar hon och hela planen går up i rök och blandar sig med molnen utanför mitt lilla fönster. Jag lutar mig tillbaka och försöker sova lite. Jag kollar mig i spegel då och då för att granska en finne som dykt upp på kinden.
När vi väl ska landa tar det mig 10-15 sekunder att inse att det vita under mig inte är ännu ett molntäcke utan snö. Winter wondeland brer ut sig under vingarna, det vita blir gråare ju närmare marken vi kommer. Jag tänker på något att säga till flygvärdinnan så fort lampan för säkerhetsbältet släckt. Något i stil med:

• Ursäkta mig. Jag har varit i Frankrike i nästan sju månader och den här snön är den första jag ser på väldigt länge. Skulle jag möjligen kunna åka tillbaka med er? Jag tror helt enkelt inte att jag är redo.

Under alla frågor finns isberg

Jag lever farligt nära en underlig känsla men mitt psyke har blivit stål. Jag tränar den som man tränar vilda hästar. Mycket tålamod, vi finner varandra igen. Sakta.
Otillfredsställd åker jag hem men inte ensam. Det finns så mycket att lära av den människan så jag tar tillfället i akt att planera. När den här vågen når blöt sand kommer jag ta en paus från alla er. Hämta andan. Resa mig och lämna strandkanten. Som Heath Ledger ska jag stänga in mig i 6 veckor tills jag hittat Jokerns röst.



(Om du inte fattar hela grejen med Jokerns röst rekommenderar jag dokumentären om Heath Ledger.)