back to heaven

Jag ôppnade min bok och sàg att senast jag skrev var den 6 december, lânge sen. Vart var jag dà? Jag vet inte. Har ingen aning. Men mellan den 6 december och nu, den 21, âr jag i rôrelse. Pà vâg tillbaka till paradiser. Tillbaka till gatan och R, tillbaka till min hund och tillbaka till luncherna fôr en och femti. Imorgon drar jag fôr att spendera min jul pà stranden med F framfôr mig som trollar med eldpinnar.
Ja, jag âr lycklig.
Ja, jag âr vilsen.
Men man kommer lângre utan kompass.
Nej, jag saknar inte Sverige.
Nej, jag vil inte komma hem.
Ja, jag saknar er.

till grunden

In genom en dörr jag inte visste fanns
genom en springa i muren
som i princip
skyddat mig från allt.
Från allt äkta
i alla fall.
Från allt som betyder mer
än ytliga känslor
och hejdlös dans.
Men leken blev till kärleken
och muren blev till sand.
Tusen timmar bort
kan jag inte förstå
att stoltheten revs ner
med en enda hand.

!

fôrâlskad

morgonen då

Vi vaknar i gryningen
möts av kylan från en yttre vägg
Dagen är bara ett ägg
en fågelunge som ännu inte kläckts
För varje steg vi tar
ute på en oändlig äng
når mer och mer värme
våra ansikten
Fågeln föds
brer ut sina vingar
och lämnar sitt hem

Quito 03/11/10

Tillbaka i Quito. Det känns normalt även fast minnena från djungeln har svetsats in i hjärnan. Jag glömmer nog aldrig. Insektsbetten som lämnat mina ben prickiga är minnen från en obeskrivlig atmosfär. Sakta läker de och bleknar men aldrig försvinner de helt från min kropp.

Amazonas 28/11/10

Var är jag?
Eller rättare sagt, var har jag varit?

San Pablo 25/11/10

På ängen där vi gick i gryningen kände jag mig så ofattbart liten. Jag kastades mellan jaget och verkligheten medan himmlen skiftade färg från svart till ljust blått.
Jag är mina tankar men i kontakt med omvärlden blir jag endast mina ord. Del av en diskussion, ett samtal, en monolog, ett skämt, ett löfte, sanningen... Allt sker inom mig, sållas ut och göms undan och endast en liten del lämnas kvar. Får tillträde ut genom munnen. I slutändan vet ingen vem jag är. Vet jag? Vem vill jag vara?
Frågorna känns daterade till "vilsen ungdom". VIlsen kanske jag är, till viss del, lite grann. Mest är jag i en oblanas mellan den jag blir och den jag vill vara.

libre

Jag känner mig som en nyfödd fágelunge: äntligen har jag fattat att det finns en värld utanför mitt ägg och att jag kan flyga rätt in i den.

-

Jag faller ibland,
ner för denna hjälplöshet.
Som en stupad soldat
krossad av en hel armé.
Jag föreställer mig
att det bakom huden,
finna fågelsång.
De stunderna då jag faller
ändlöst,
hejdlöst
och förstörs mot hård betong.
"Flyg fria fåglar, flyg!"
mot himlen
dit jag aldrig kom.

La mente

"Välkommen in,
stäng dörren efter dig,
ta djupa andetag och slå dig ner."
Jag öppnar ögonen för första gången i din lägenhet
blicken passerar livserfarenhet,
utanför är vardagen intakt,
som lågors rytmiska dans
Ditt sängöverkast: som en kall vinternatt.
Jag önskar jag visste var värmen fanns,
för när tiden dör ut
sitter isblocken fast.
Vill se på dig
du ser.
"Prata inte om henne"
du blundar,
ingen ler.

-

Jag hör varenda andetag i rummet bredvid
när jag smyger upp på ostadiga Bambi ben
Någonstans finns en dröm jag inte kan finna
för jag blundar, vrider mig men lyckas aldrig försvinna.

I ljuset från den kommande morgonen
slickar jag sakta bort den sista alkoholen från kroppen
tänder lampan och ser förbi alla regndroppar

allt som bôrjar pà K

Vi mekkar i en bakgrund

fylld av âckliga mân och avskum
Bakom oss tapetserar regnet varje hustak

och vi tackar Gud fôr billig ôl pà sunkhak

Varje liv har ett pris

men i mitt nya hem âr det priset lika med ett glatt flin

Sà vi hoppar nàgon annanstans

vidare till nâsta ansats

och skrattar àt att verkligheten

fan luktar najjs i denna pissnatt.

Komsi komsi

Jag lâr mig handskas med ensamheten och ibland lile, lite med àngesten. Men dagarna gàr och jag strosar runt bland husen och bilarna hâr i Quito och hittar hela tiden nya saker att skratta àt.

Igàr gick jag ner till dem âldre kvarteren och spanade pà kyrkan och dem vackra snirkliga gatorna. Och svettades ihjâl nâr jag skulle gà hela backen upp. Tog mànga pauser och satt pà stentrappor och skrev. Kânde mig konstigt nykâr. Lite i mig sjâlv faktiskt. Mest i min omgivning.

Tiden tickar pà utan att stôr mig det minsta. Allt jag ser âr nâtter och dagar i mitt nya hem. I en ny bok har jag bôrjat lâmna kvar allt det som slâpar efter mig. M och den grôna fotôljen, och ângesten och hela jâvla helvetet. Fôr varje sida jag skriver fâr jag en klump i magen, hur kunde jag vara sà dum? Men nu finns det pà papper (som sâkert kommer bli tusen fler) och nâr den dâr klumpen i magen slâpper kânns det som om den gôr det fôralltid.

Men trots min nyfunna sjâlvsâkerhet sà saknar jag er, alla. Aldrig att jag kommer lâmna Latinamerika, det finns i mitt hjârta och jag kommer alltid ha en lângtan att àtervânda. Sà jag hâr âr en kontakannons... till er!

Kontaktannons #?¿

Sjuk men otroligt glad brud vâdjar till sina vânner och alla andra fina mânniskor att komma till Ecuador fôr att starta upp det fetaste jâvla kollektivet i vârldshistoren. I detta fantastiska land finns kust, sol, regn, bad, billig ôl, och luncher fôr 14 kr. Hâr bryr sig igen om màsten och man lever fôr att det âr sà fantastiskt att vara levande. Sverige, med sin materialism, dryga befolkning (inte alla!), rànande kollektivtrafik och dyra mat, âr igenting i jâmfôrelse med detta fantastiska land. Sà ta er hit sà styr vi resten hârifràn.

Ecua

Jag vet inte vad jag kan skriva om lyckan. den âr lite som kârleken: sà svàr att sâtta ord pà. Men den sitter i alla fall hâr bredvid mig, eller snarare vâldigt tâtt intill mig. Nâstan inom mig. Den âr en del av livet hâr och vi blir bâttre och bâttre vânner fôr varje dans och varje ôl.

kort

Medan mor min ligger magsjuk pá rummet passar jag pá att surfa nätet. Efter att ha lyssnat pá hemska spansk balader i en halv timme klarade jag inte mer. Igár drog jag ut med en tysk till en filmbar i Colombias SOFO. Vi drack öl. Snackade skit. Kollade pá svart vit film. Igár tittade solen äntligen fram, förvánade oss alla med sin plötsliga närvaro. Drog till stranden och dök bland vágorna. Badvakterna visslade pá mig och sa át mig att vara försiktig. Jag är försiktig! Blev brun pá en sekund och käkade mango pá stranden. Lite sáhär är livet i Colombia. Jävligt slappt. Jävligt chill. Man glider ganska mycket men är alltid pá sin vakt. Man hänger med gubbarna pá hostallet. Hänger med Tim. Sover 11 timmar varje natt. Fár kärleksförklaringar av män i byn. "Oh wapa te dejo mi corazon! Linda!". Men det är cool. Allt är cool. Till och med regnet som idag áterigen öste ner är helt okej. Snart áker jag vidare. Om bara fyra dagar. Det är hemskt. Lite sorgligt. Dock, helt väntat. Kommer sakna Adriana.

Colombia

Här syns jag pá ett annat sätt. Jag blir en zigenarflicka med yvigt svart hár och mörka ögon. Om jag i Sverige inte ville synas är det omöjligt här, alla kollar... pá allt... och alla. Resan hit fyllde hela min kropp med rädsla. Att jag inte skulle orka. Att jag skulle vara ensam. Att nágot skulle hända mig. Men i mitt nya hem har rädslorna sakta börjat att försvinna och nu är dem lika avlägsna som den solnedgángen som sakta försvinner ute i havet. Colombia stärker mig och sänker mig lite varje dag. Staden och luften är oberäkerlig precis som livet. Just av den anledningen vill jag stanna. Inom mig vet jag att jag räknar dagarna inför nästa avfärd och jag vill inte att den ska komma. Jag vill inte behöva flyga när jag precis lärt mig simma.

Mot äventyr

Jag ser inte detta som ett förväl utan snarare en lång väntan på att ses igen. Till er som hittat hit, som stannar kvar, som tackat för alla ord och gillat alla meningar säger jag bara detta: ni har gjort mig starkare. Min rädsla för att vara duktig men inte duktig nog hade en pik när jag öppnade dörren till min lilla skatt: the maddog delight. Men nu när den är här som en liten brunn där jag kan lämna min tankar vet jag inte varför jag en gång var så rädd, så kritisk. Jag antar att min självkritik är något jag måste sluta med precis som jag någon gång måste lära mig att låta folk ta mig i ansiktet. Men kom ihåg vänner, allt tar sin tid men tiden går fort.

Vi ses snart, vackrare, tryggare kärare och galnare!

XOXO// Maddog

kyss

Ljuva tillstånd! En öl, blir två, blir tre, blir tre fyra jurister och en psykolog, blir en lektion i narkotika, och juridik, blir dubstep, blir tunnelbana, blir sms, blir väntan, blir...

Rule # 32- Enjoy the little things

Sover inte utan sällskap. Känner mig naken så fort hans armar inte omsluter min kropp. Går långa promenader i solljuset. Tänker på hur vacker hösten är. Klär mig varmt. Dricker varmt. Vaknar mitt i natten, somnar om. Skrattar åt natten som försöker sluka mig. Tänker på döden. Men mer på livet. Pratar tills jag knappt kan hålla mina ögon öppna. Skrattar som en liten tjej. Älskar mina vänner. Min fina vapendragare och idiot. Min kvinna. Umgås med min familj. Får kindpussar av min pappa. Tänker på Latinamerika. Saknar min mamma. Och Colombia. Vill stanna. Vill åka. Dansar på köksgolvet. Älskar. Saknar. Minns. Och glömmer aldrig mer igen.

untz

Det här, och det HÄR pumpas nu i mitt kök och shakkkarr min gött!!

Två sidor av samma mynt

1. Jag vet inte varför jag plötsligt har så svårt för att skriva. Eller jo, det är klart att jag vet. Tiden gör inget annat än att flytta min kropp och mitt medvetande närmare den 31 oktober. Jag skulle så gärna vilja frysa denna oundvikliga förflyttningen men det är i princip omöjligt. Tärningen kastades för flera månader sedan och nu när det är dags att flytta pjäserna finns det en del av mig som inte vill spela längre.

2. Städandet, tvättandet, diskandet och alla andra husliga sysslor jag i nuläget utför lugnar mina nerver. Jag känner inte längre rädsla för att åka utan endast en enorm iver att få ge mig av. Jag känner mig redo, nästan läskigt förberedd på att allt kan hända.

C.I.A

Kalla på mig och jag kommer

jag är bruden med alla bollar i korgen

Mina bitchen n hoes

jag backar er i alla väder

tillsammans gör vi plats för fler brudar i den här världen

Snubbarna har haft sin tid

dem har haft mycket att hålla fast vid

Men när vi ser dem på stan

säger vi utan att tveka om vårt oundvikliga övertag

"Backa grabben, det här är vår huvudstad!!"

10 dagar kvar

Mina instinkter säger tagga ner, lägg av

sluta vända samma blad

Sluta tänka på det oundvikliga faktum

att du drar, försvinner, och inte kommer tillbaks

Men det är svårt att bara acceptera

för när jag lämnar landet

lämnas saker kvar

Stunder kommer då jag inte riktigt kan förstå

att verkligheten kan tränga in i fantasin

lite då och då

I wish time would move at my pace

Inre lugn

Yttre kaos

Idag fällde jag en tår av hysteri för jag börjar sakta inser att snart börjar ett äventyr som kommer pågå i ett halvår.

igår/idag

Jag fullkomligt drunknar i fantasier

fast dem sker i det verkliga livet

Stunder, annars så meningslösa

som att bädda sängen och lyssna på löven

fyller mig till bredden med välbehag

ger mitt ansikte vackra drag.

Så när jag är uppfylld av allting annat

finner inte natten in

mörkret har stannat

Tiden rymmer inte längre dagar och nätter

jag springer

halkar

snubblar

och fortsätter över slätten

Ett fält framför en oändlig horisont

en sol som ändrar färg

likt en kameleont

.

Ingen kan säga att det står skrivet

Ingen kan påstå att det från första ögonkast var givet

Tiden läker alla sår

och hur vi än vrider och vänder på det är det sekunderna som går

Så jag gör som visaren

rör mig framåt

och tänker inte på dåtiden, tillsvidare

Jag har ljuset

skenet som skingrar mina tankar

som får mig att glömma tiden och allting annat.

tillbaka

Har spenderat min första dag i Sverige nästan totalt isolerad från kylan. Gick bara ut två gånger och då, för att köpa mat. Annars har jag hittat brev från dåtiden och värmt mina kalla fingrar på en varm rygg.

kalla mig Maddog

kär, förälskad, galen, ung, vis, och gammal, överenergisk, dödstrött, lycklig, hög, full.. och dum, springande, önskande, drömmande, knarkande, levande, gråtande, vågar inte säga "jag älskar dig", rädd, modig, stolt, osäker, mord i blicken, galen i kroppen, galet förtjust i J, oförklarligt klantig, skygg, en oåtkommlig destination, gör utan att tänka om, fånge, slav, fågel utan vingar, tankar om döden, kärlek för livet, galet överdrivet älskande, en mans tjej, ensamvarg, sällskapsmänniska, otrygg, oförskämd, stor i mun, innerst inne en förvirrad själ, ovetande, ständigt snubblande, oväntat vacker, kameraskygg, kåt och blyg.

mitt huvud sa till mig att verkligheten svider, precis som sanningen. huvudet gav ordet till livet och livet sa: du får bara en chans kiddo. ett liv. livet gav ordet till fantasin som sa: dröm, men dröm bara om framtiden och nuet för du har krossat backspegeln. fantasin gav ordet till kärleken som bara sa: våga. och den svidande verkligheten viskade i mitt öra: du är här för att stanna. och den svidande sanningen sa: du är som du är och som ingen annan kan vara.

THIS/MAKES/ME/SO/HAPPY

xxx

FRIENDS AND LOVERS

we love, we fuck, we laugh, we cry

för alltid i nuet

Känner mig så lyckligt ovetande. Framtiden väger mer än dåtiden och äntligen kan jag forma stigen framför mig istället för att iaktta den uttrampade vägen bakom mig. Jag kryper inte, jag går inte, jag springer med blicken mot himmelen.

Såg en dokumentär idag (här) som rörde mig så mycket att jag började gråta. När den var slut stod jag i köket medan tårarna rann ner för kinderna och kände mig så jävla levande och lycklig och plötsligt började jag skratta. Jag grät för de jag sett och skrattade av samma anledning. Skattade för att det gav mig tårar och för att det som rann ner för mina kinder var bitarna som föll på plats.

Upplopp

dagarna framför mig.

Mina ord tar självmord när jag träffar dig. De oundvikliga faktum som hänger i luften får dem att snitta upp handlederna och förblöda. Själv står jag där, stolt, ung och dum. Oförmögen att yttra en mening, ett enda ord.

B

Jag läser det där jävla sms:et om och om igen och tänker bara: min älskade broder kom hit nu, för jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Inget abstrakt, inget konstigt. Bara en ren äkta känsla av saknad efter dig.

kul

Solen skiner men det är kallt ute. Komiskt att vädret matchar mitt humör. Komiskt att jag finns där när alla behöver mig men att ingen hittar mig när natten kommer. Haha. Skratta då.

x

"Rädda mig. Jag låter er."

covered

Jag skulle vilja säga allt. Slänga ut bitarna av rått kött som tynger mig. Jag bär en slöja och hur tunn den än är, är den aldrig osynlig. Med blåa märken på benen hoppas jag att den aldrig ska svartna och lämna mig blind. För idag, nu, finns det så mycket jag vill se.

existens

Allt jag skriver präglas av fantasier, en flykt från någonting sant och konkret. Så som fakta eller statistik, så som verklighet. Men jag är en slav åt mitt huvud. Jag är endast en kropp för mina tankar att verka i. Verka genom. Jag är en mussla och inom mig finns en pärla. Vit guld omslutet av ett kranium.

aldrig din aldrig min del 2

Kosmos omsluter mig och jag glömmer dig för det finns miljoner stjärnor som lyser klarare än du. Jag försöker samla dem alla i min hand för att få tystnaden att försvinna. Miljarder stjärnor lyser starkare än dig men inte en enda har lika vackra andetag. Inte en enda spränger tystnaden som trummar mot revbenen.

aldrig din aldrig min

Idag rör mina fingrar vid stjärnorna, inte fysiskt. Aldrig fysiskt. Men jag är där uppe, där gravitationen inte existerar, så alla mina känslor svävar ut i intet. Jag vill inte vara annat än en astronaut ensam i ett oändligt universum.

sägmig

Jag lyssnar på vinden som sakta drar sina ben över jorden. Den viskar något men orden försvinner när dem beblandas med omvärlden. Aldrig lär jag höra vad vinden har att säga till mig, naturens röst. Aldrig lär jag förstå naturens språk. För jag hör bara bilarna. Skratten. Stegen. Framtiden.

Jag lyssnar på vinden som sakta drar sina ben över jorden. Men med huvudet under vattnet försvinner ord och meningarna och flyter ut i det blå.

20 sep

Det är dagen efter stormen och tavlan visar ett landskap av förödelse och smärta. Olycka. Ilska. Men den tavlan, den bilden, är vår. Men dem som sitter på färgen och penslarna sitter i riksdagen, i regeringen, i näringslivet och på chefsplatserna. Skrattar åt oss och kluddar med färgen. Skapar mörkare och mörkare ringar och högre berg. Skapar ett landskap som gynnar dem men som inte behagar våra ögon.

Så låt oss bryta oss in och ta tillbaka. Hämta färgen, hämta penslarna och riv ner duken. Låt oss börja på en ny tavla som vi målar tillsammans. Låt imorgon bli en ny dag och en dag närmare ett mästerverk.

varje dag, varje natt

Jag drömmer, men mina drömmar handlar inte om allt det som jag kan få, karriär, pengar, kärlek, saker, utan snarare om det som ligger utanför den snäva ram av det som denna värld har att erbjuda mig.
Jag drömmer om det inom mig. Att finna stigar som tar mig djupare in i mitt hjärta, att ta mig ur labyrinten jag försvunnit i i mitt huvud. Jag drömmer om att fylla ett tomrum inom mig. Ett hål eller en avgrund som vi alla bär inom oss. För bakom all hud, alla muskler och alla ben finns en brunn.
En brunn som sedd uppifrån är mörk, gåtfull och skrämmande. En brunn som många lägger locket på och vill glömma. Och för att inte hitta tillbaka till den igen slutar man vandra längst stigarna vid hjärtat eller försöker hitta en utväg ur labyrinten i huvudet. Man fokuserar bara på skalet ; slätt, openetrerat och exponerat. Föränderigt och okomplicerat.
Men jag drömmer om brunnen, om att fylla den bara för att få se dess gömda innehåll flyta till ytan. Fylla den och glädjas åt insikten om att jag är djup men inte bottenlös.

cane

Regn.

Låt det falla.

Låt åskan komma.

Låt marken darra.

Sveper in som en klass tre varning.

Skapar kaos och nytt klimat.

Jag är allt.

Jag är bara ett barn.

Lugnet.

Låt det berika.

Låt strålarna skina.

Låt marken ge vika.

Död efter det korta livet.

Men få sekunder har skapat många ruiner.

Jag är inget.

Jag är borta.

Snart

Det faktum att jag snart lämnar kontinenten slår mig stundvis. "Snart" flyger genom huvudet och plötsligt känner jag mig både lycklig, oförberedd och rädd. Lika mycket som jag drar mig inför själva resan känner jag viss oro över hemfärden. Jag vet att mitt huvud kommer se annorlunda ut, att allt som nu står staplat i långa prydliga led kommer ligga huller om buller när jag åter når Sverige. För hur kan jag inte förändras? Hur kan jag inte se saker annorlunda?

Huvudet tänker där fötterna står, och i Latinamerika kommer hela marken gunga.

"jump"

ibland är det så långt mellan stegen

Mot solen/mot friheten

En vacker natt följd av en vacker morgon. Vi somnade tidigt och vaknade tidigt, just i samma takt som kylan trängde sig in genom sprickorna i isoleringen. Jorden har under vår medvetslöshet rört sig och jag känner mig yr när jag vaknar men kanske inte av den rytmiska rörelsen utan av andra faktorer som sätter min värld i gungning. Vilka? Jo dem.

Drar trötta fötter mot en annan lägenhet och somnar på soffan framför Rapport. Vaknar två gånger, somnar om. Kylan från natten och gryningen har bitit sig fats i min kropp men snart klipper jag bandet och drar trötta fötter mot solen. Flyger bort och lämnar inte kvar mer än tomma sängar och flyttlådor.

*

"Jag är fri, tänker jag. Jag är alldeles ensam och fri. Som molnen som driver bort över himlen."

- Kafka på stranden av H. Murakami

On the ground

Jag känner att jag svajar. Vädret som ständigt tycks växla mellan regn, sol, kyla och värme skapar mer än högtryck och lågtryck. Det skapar en oklar atmosfär. En konstig känsla möter mig när jag lämnar lägenheten, en känsla av oro och kanske en gnutta ovishet.

Kommer det regna snart?

Kommer natten sluka mig inom kort?

När jag ser mig om vet jag inte om jag känner mig ensam eller omringad. Stundvis kan ensamheten stryka som en katt mellan mina ben och jamande klättra upp för min kropp. Stundvis är det rörelse överallt; ett regn av människor, ljud och närhet som inte vill sluta falla. Men jag vet innerst inne i mörkret bakom revbenen att jag bara kan bry mig om mina egna hjärtslag.

tornado

Läser, läser mycket. Känner att orden inspirerar mig att skapa något med mina ord. Skapa mer än flyktiga rader om mina andetag och ord om min ungdom. Jag är stark och det är till vis del berusningen som håller mig levande; hög på livet, hög på dagarna, hög på nätterna, hög på kyssarna, hög på skratten, hög på tårarna.

Jag är en storm och jag måste erövra vad jag kan innan jag dör ut framför era ögon i slutet av horisonten.

Ut/bort/hejdå

Hets. Ut i tunnelbanesystemet och lita på spåren. Jag är trött på Stockholm, fruktansvärt jävla trött på hets och tunnelbana och söder och förorten. Jag vill ut på landet och springa runt bland kohagar med lortiga grabbar och äta dåligt och sova dåligt men ändå vara mätt och belåten. Mörkret inatt förde med sig lite insikt om att jag bara ägs av mitt huvud. Inga sängar, golv eller soffor är kungar över mig. Jag är som P, en jävla fågel. Fri, liten och snabb.

History Repeating

Det är bara lite av historien som upprepas säger jag till mig själv. För det är bara vetskapen om att jag har gjort det här förut som kan få mig att behålla lugnet. Men jag vet att snart kommer nätterna sluka mig. Snart, jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte slutet på den här historien. För den spelas om och om igen och jag kan inte avsluta den, jag kan inte lägga den ifrån mig och se den som avklarad. Det är bara lite av historien som upprepas igen, och igen, och igen.

efter solnedgången

"Det är ju en sorts bedövningsmedel att leva om natten då de flesta sover. Så härligt att möta solen för ett kort ögonblick på väg till sängs om morgnarna. Att på nåt vis ensam ha ägt natten."

- Fritt förfall, B. Stenberg

akt 1

Nätter som denna... Då natten inte bara lägger sig över förorten utan även över mig. Jag kan kupa mina händer framför mig och det representerar bara en millimeter av den mils långa tunnel jag ser framför mig. I natt hade tunneln inget slut och jag kände hur dess väggar sakta rörde sig inåt, mot mig. Ville skrika för att veta att det någonstans långt borta fanns ett slut där mina ljudvågor skulle försvinna. Att dem inte bara skulle kastas tillbaka mot mig.

Nu har dagen kommit men inom mig finns rester av natten kvar. Bakom varje natt väntar en dag, bakom varje dag väntar en natt. Det skiljer bara sekunder mellan det att draperiet dras undan.

tick tack

Att verkligheten plötsligt kan kännas så nära. Ska även detta påminna mig om tiden? Om dess oundvikliga existens? Jag förnekar den för varje människa som påminner mig om den, men samtidigt... Jag räknar dagarna till min avfärd, timmarna till nästa gryning, minuterna till ditt samtal. Och någonstans mellan förnekadet och dem kontinuerliga blickarna på mobilklockan vet jag att det är ohållbart; jag kan inte vänta på någon, inte vänta på något. Jag måste följa mina fingrar och radera sekunderna.

dagar som denna

Biljetterna är beställda och resan som jag för bara några månader sedan endast kunde skymta vid horisonten, kan jag nu plötsligt nudda vid med fingrarna. Ett par veckor till och jag kan greppa den. Ett par månader till och jag kommer vara omringad av den. Jag kan inte undgå att se allt som början och slut. Dagarna som stundvis bara känns som hinder i vägen mot avfärden kommer snart vara över och resan kommer vara en ny början. Och när den väl börjat är hemresan det jag kan urskilja i horisonten eller högt där uppe bland molnen. Bland dessa början och slut blir det ibland svårt att tänka på innehållet. Allt det som händer mellan dagen då allt började och dagen då allt slutar. Men jag försöker. Försöker att alltid minnas. Minnas dagarna och nätterna.

Stay/go/leave/run

Hela kakan eller inget? Varför är det alltid en fråga om det ena eller det andra? Varför kan jag inte både äta och spara? Varför kan jag för den delen inte få både kakan, bullen, pajen och saften. Sakta far tiden framåt och dess steg drar även mina tankar mot framtiden. Såg bilder från New York och kunde med ögonen klippa in mig själv bland gatorna. Samtidigt finns kakan, den hela kakan; plugga, jobba, stanna, spara.

Jag kommer inte välja, jag vill inte välja, jag kommer äta tills jag spyr. Det finns ett helt jävla konditori att tömma.

Huvvet

Helt plötsligt har dagarna, nätterna och stegen tagit mig från smutsiga madrasser, sovsäckar och trottoarer till en mjuk säng i en trygg familjemiljö. När skriken lagt sig och förorten andas lugnt kommer drömmarna. Nätterna är film i dålig kvalitet, morgnarna är bara till för att minnas nattens handling, och tankarna är bilar på en åttafilig motorväg som går i 100 km/h.

Så även fast mitt huvud vilar på mjuka underlag är tankarna som resan; dem åker dit dem vill.

Varsågoda

Det är dags att låta dem flyga. Flyga bort till ögon jag inte ser eller känner igen. Låta dem flyga in i vardagsrum och sovrum, kanske ett och annat kök. Jag har hållit verksamheten innanför mitt kranium tätt intill mig och vägrat släppa den. Haft dem, burit dem och så gärna velat släppa dem. Dem. Tankarna. Orden. Meningarna.

korten på bordet

Varje gång jag vänder blicken bakåt är det detta jag ser:

1. "två myggbet är det enda beviset jag har kvar av nätter jag inte kan sätta ihop. jag är för mycket av en vilsen ungdom att jag inte ens kan hålla reda på mina egna känslor. jag låter ingen lära känna mig längre, jag låter ingen gräva djupare. jag är en plats som ingen besökt, jag är en oåtkomlig destination."
2. "Jag vet inte riktigt hur långt ner i helvetets avgrunder man kan sjunka men jag tror att jag är bra nära botten nu. Låt oss bara konstatera att saker och ting har skitit sig på alla möjliga plan och dimensioner. Jag är rädd att jag inte har något annat val än den där förbannade gröna fåtöljen. Igen. Mamma har rätt när hon säger att jag inte kan klara det här själv men jag känner mig så otroligt fatalt misslyckad. Men stunder som denna då man inte väntar på annat än svar; provsvar, svar på frågor, svar från expeditionen, svar från farbror, kanske det är bäst att försöka blicka framåt.Ansvar är frihet och jag vill så hemskt gärna känna mig fri."

3. "Vi dansade tills vi inte längre kände lukten av svett och tills ljuset från himmelen började strömma in från de små fönsterrutorna i taket. Tills människor försvann in i sin egen bubbla och tills ögonen som omringade oss var röda och stirriga. Sen lämnade vi ett kallt betonggolv, kåta män och syrebrist och begav oss hem tillsammans med de som skulle bege sig bort. "

sommarfördriv

Det finns ingen tid när jag går det finns bara steg och dem räknar jag inte ens. Jag vaknar utan att veta. Utan några rötter i marken. Rotlös. Rastlös. Förvinner in i ett tunnelbanesystem som tar mig dit jag vill. Fortsätter på gator som tar mig dit jag hamnar. Solen går upp, solen går ner. Natten tar över. Inga fler hjärtan av sten.

till er som inte säger era namn

Orden blir till fotavtryck.

Nu när jag åker lämnar jag er med detta, "the maddog delight", min lilla skatt på WWW. Här lämnar jag mina tankar, brödsmulorna som jag lagt ut medan jag promenerat runt. Ord som markerar mitt förflutna och mitt nu. Ord som tillhör mina tankar.

om

Medan sekunderna går vrider jag tillbaka åren i mitt huvud. Ser mig om efter det jag tappat. Går framåt men letar bakåt. Så fort jag hör mina andetag hör jag även min dåtid.. och min framtid. Det är tiden som går framåt och mina blickar som ständigt söker det som en gång var.

idag

jag vet inte vad jag ska göra med nuet.

kontaktannons #4

Hip hop lyssnande 18-åring med söndersliten jeans jacka och seg aptit söker dig friska friluftsmänniska för att bli medtagen på nyttiga vandringar i den svenska naturen.

Du ska gärna äga en bil så att du kan hämta upp mig från min, i nuläget, gråa förort och ta med mig till den vackra vildamarken. Du måste vara vegan och gärna fri från beroende av alla typer av droger. Ring, skicka ett brev eller gör ett impulsivt besök!

jag säger trots allt godnatt

Varför lever vi inte på natten, då ljuset inte kan belysa allt det som är fult i vår omgivning? Varför lever vi inte på natten så våra ansikten kan draperas av en skugga som lämnar ansiktet åt det osynliga? I mörkret kan vi gå nakna utan att någon ser. Vi kan vara hemliga. Mystiska. Vi kan slukas av allt det svarta så att ingen ser var vi står. Vi kan försvinna och sudda bort gränserna för vad som är vårt. Bara natten finns när ljusen släcks och vi kan sova bort timmarna då våra olikheter syns som mest.

tack

"NÄR JAG ÄR RIKTIGT JÄVLA FÖRBANNAD FANTISERAR JAG OM ATT MÅLA, KÖN OCH HAKKORS PÅ HELA JORDEN MED EN PERMANENT MARKER!"

om bara bitarna kunde visa bilden

"hon är till och med vacker när hon spyr", sa du i min trygga familjemiljö medan du kramade händerna som hållt upp hennes hår.

kontaktannons #3

Känsla av oenighet söker dig som saknar impulser eller hämningar för att bli tagen med storm. Kön spelar ingen roll så länge du har ett attraktivt yttre och är fri från sjukdomar (psykiska så som fysiska). Som känsla vet jag vad jag inte vill men sällan vad jag vill och behöver därför en handlingskraftig individ vid sin sida gärna bosatt inom stockholmsområdet. Känner du dig träffad, skriv!

brev till en kärlek

okej om du ska rädda mig vill jag faktiskt bestämma var jag ska räddas från. jag kan gå med på att omslutas av din maskulinitet och låta min svaga kvinnlighet bäras upp av dina muskulösa armar, jag kan det. okej! men då ska jag fan bestämma vad jag räddas från. om ditt testostron nu ska vara räddaren i nöden ska jag fan vara i en jävla nöd. då ska jag fan kräla i skiten. då ska jag vara så långt ner i helvetets avgrunder att inte ens djävulen själv orkar leta. då bara då får du och din kuk komma och rädda mig. okej!!??

kontaktannons #2

Trött 18-åring med hjärnan full av grafiska formler och omgivningens förväntningar söker känsla av frid och salighet. Det får gärna vara en plats eller ett föremål som skänker denna känsla. Människor går även bra, dock föredras objekt eftersom att dessa har en förmåga att bestå om man förvarar dem tryggt på en hylla. Gudar eller ideologier godtas ej. Finns detta föremål i ett kosmos nära dig tveka inte att skicka det till mig!

ps. Jag står självfallet för frimärkskostnaderna! ds.

kontaktannons #1

Glad, smått rastlös 18-åring med ont i ryggen av konstiga sittställningar söker en vapendragare att ta med på äventyr runt jorden. Du ska helst ha ett starkt temperament och inte vara rädd för att vara naken. Vålds- och drogromantik uppmuntras. Kön, ålder och kroppsform spelar ingen roll så länge du är på det mest. Gott omdöme, framförhållning och punktlighet är onödvändigt.

samtal

- Du måste tillbaka till verkligheten, säger min fantasi medan jag dalar ner genom vulkaner på brinnande trampoliner.

- Ja ja, säger min verklighet och placerar min närvaro i tunnelbanesystemet.

Dagar som känts sega som klister blir i bakspegeln ett helt färdigt collage av synvillor, minnen och dagdrömmar. Tillsammans bildar alla sinnebilder ett gigantiskt pulserande hjärta. Och trots att jag krossar bakspegel hänger bilden bakom mig bland alla nedförsbackar.

- Inget går att eliminera, säger sanningen.

- Nej inte ens dagarna som man minns som de bästa i ens liv, säger verkligheten innan fantasin får ta över.

vägen hem

Jag tänkte idag att jag vandrade hem i en urban storstad, där varje steg jag tog lyste upp små reklamplattor under marken. Ett steg med högern (Gilett- the best a man can get!), ett steg med vänstern (Coca-cola- enjoy life!), ett steg med högern (Looking for a house? Hunter realestate...). Mitt ansikte hade fem miljoner olika färger av neonljus från varenda gatuhörn och jag var sedan länge van vid alla människor omkring mig. Över en take away kinarestaurang låg min hundkorg och jag kröp ner och somnade trots dånet av tunnelbanorna.

Men...

Istället vaknar jag upp i förorten av en ungjävel som vill sälja majblommor. I min redan vilda fantasi blir han mosad av en reklamskylt i mina drömmars Tokyo.

de tio budorden

Jag ska flytta och hitta en billig lägenhet. Mina väggar ska vara täckt med utklipp, bilder, foton, ord, minnen och sagor. Jag ska slänga ner min mobil på spåret och sluta kolla min mejl. För att nå mig kommer mina vänner bli tvungna att skrika från fönstret. De ska skälla två gånger och sedan hojta MADDOG ÖPPNA DÖRRJÄVELN! Det ska vara koden. Då ska jag öppa och vi ska sitta på mitt vardagsrumsgolv och dricka och äta. Sen ska vi ta varsin spritpenna och varsit valfritt färdmedel och besöka varenda tunnelbanestation. Och jag ska pissa på varenda vägg som den hunden jag är. Och vi ska skrika in i natten tills våra röster slukas av mörkret. Natten är ung. Natten är ett barn. Natten är bara ett litet egg omslutet av vatten. Och jag ska inte leva lycklig i alla mina dagar för sagor existerar bara i böcker. Men jag ska leva för lyckan och för natten som aldrig åldras med mig.

slut på det tråkiga

Dagarna flyter ihop till en enda röra. Det är den där rinnande spyan där du inte ens kan definiera matbitarna du slarvigt tuggade i dig timmarna innan. Denna smått vardagsaktiga tillvaron håller på att gå mig på nerverna. I can't take the pressure. Ingenting har ramlat ner från ovan, inte ens en istapp (nu på slutet har jag blivit lite desperat efter action). Men jag har läget under kontroll, jag vet var jag ska ta mig till. Med andra ord: jag har en plan! Nu tar jag saker i egna tänder...

jag ser bara framåt när jag ramlar bakåt

I mitt sökande efter någon slags mening i tillvaron kan jag inte undgå att fråga mig "lurar jag mig själv?". Är det bara ett jävla påhitt från något diktatoriskt moderskepp därute att allt vi gör ska vara meningsfullt. Så att vi ska få dåligt samvete när vi degar hemma istället för att gå till plugget eller har sex med kondom istället för att bidra med mänskliga avkommor. Jag inser att jag skulle spara många timmars funderande på livet om jag bara kunde svälja det faktum att livet är jävligt meningslöst but hey låt oss utnyttja det. Nu kan jag inte riktigt det, kanske har min röv fastnat i kapitalismens lilla hål och jag kan inte få min nedre hälft ur skiten. Det finns en jävla undre halvan som säger "men Matilda... lite struktur på tillvaron är essentiellt" och en övre halvan som skriker "AHHH HABLA HABLA HABLA HUGVT KBBBB!!"

Ni förstår kanske att jag lider av vissa svårigheter med att få mina två sidor att bo i samma kropp. Den ena är ju en bokstavskombination på amfetamin medan den andra går runt med en filofax. Jag har ringt Cesar Milan men han kan inte hjälpa. "I do dogs not humans, but try to be a dominant packleader".

Nu för tiden försöker jag att inte kontrollera dessa två karaktärer som slåss inom mig. De får slåss helt enkelt, lite kaos och tumult är en krydda i tillvaron. Kanske meningen med allt levande inte är särskilt stor. Kanske det bara handlar om att glida runt och må bra. Jag ska tänka på det medan jag släcker lågorna innanför skinnet.

the firt chapter

Jag har ett behov att komma ut och bort. But I'm stuck. At the moment. Jag har funderat länge och noga över vad jag vill gör med mina dagar. Tänkt på fördelarna med framförhållning och nackdelarna med planering. Funderat, reviderat, kategoriserat mina tankar. Men det står tomt. Ett blankt A4 med de där sabla lilla strecket som blinkar och ger mig psykos. Jag vill egentligen bara att all världens lycka ska falla i mitt knä så jag kan bada i den som den där seriefigursankan jag inte vet namnet på gör. Bada i pengar, framgång och sexuella bedrifter. Men låt oss vara realistiska, det är tråkigt, men ibland lite nyttigt. Kontentan av allt är nog att jag inte har lust till ett skit. Man kanske inte ska hoppas på att någonting någon gång mirakulöst ska hoppa fram precis framför näsan och vara the calling in life men man kan ju testa. Ingenting är omöjligt det existerar bara bra och dåliga odds. Så jag lutar mig tillbaka och hoppas på ett sändebud från ovan. Nu med värmen kommer det lyckligtvis inte bli en 5 kilos istapp som spräcker mitt kranium.