Mot solen/mot friheten

En vacker natt följd av en vacker morgon. Vi somnade tidigt och vaknade tidigt, just i samma takt som kylan trängde sig in genom sprickorna i isoleringen. Jorden har under vår medvetslöshet rört sig och jag känner mig yr när jag vaknar men kanske inte av den rytmiska rörelsen utan av andra faktorer som sätter min värld i gungning. Vilka? Jo dem.

Drar trötta fötter mot en annan lägenhet och somnar på soffan framför Rapport. Vaknar två gånger, somnar om. Kylan från natten och gryningen har bitit sig fats i min kropp men snart klipper jag bandet och drar trötta fötter mot solen. Flyger bort och lämnar inte kvar mer än tomma sängar och flyttlådor.

*

"Jag är fri, tänker jag. Jag är alldeles ensam och fri. Som molnen som driver bort över himlen."

- Kafka på stranden av H. Murakami

On the ground

Jag känner att jag svajar. Vädret som ständigt tycks växla mellan regn, sol, kyla och värme skapar mer än högtryck och lågtryck. Det skapar en oklar atmosfär. En konstig känsla möter mig när jag lämnar lägenheten, en känsla av oro och kanske en gnutta ovishet.

Kommer det regna snart?

Kommer natten sluka mig inom kort?

När jag ser mig om vet jag inte om jag känner mig ensam eller omringad. Stundvis kan ensamheten stryka som en katt mellan mina ben och jamande klättra upp för min kropp. Stundvis är det rörelse överallt; ett regn av människor, ljud och närhet som inte vill sluta falla. Men jag vet innerst inne i mörkret bakom revbenen att jag bara kan bry mig om mina egna hjärtslag.

tornado

Läser, läser mycket. Känner att orden inspirerar mig att skapa något med mina ord. Skapa mer än flyktiga rader om mina andetag och ord om min ungdom. Jag är stark och det är till vis del berusningen som håller mig levande; hög på livet, hög på dagarna, hög på nätterna, hög på kyssarna, hög på skratten, hög på tårarna.

Jag är en storm och jag måste erövra vad jag kan innan jag dör ut framför era ögon i slutet av horisonten.

Ut/bort/hejdå

Hets. Ut i tunnelbanesystemet och lita på spåren. Jag är trött på Stockholm, fruktansvärt jävla trött på hets och tunnelbana och söder och förorten. Jag vill ut på landet och springa runt bland kohagar med lortiga grabbar och äta dåligt och sova dåligt men ändå vara mätt och belåten. Mörkret inatt förde med sig lite insikt om att jag bara ägs av mitt huvud. Inga sängar, golv eller soffor är kungar över mig. Jag är som P, en jävla fågel. Fri, liten och snabb.

History Repeating

Det är bara lite av historien som upprepas säger jag till mig själv. För det är bara vetskapen om att jag har gjort det här förut som kan få mig att behålla lugnet. Men jag vet att snart kommer nätterna sluka mig. Snart, jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte slutet på den här historien. För den spelas om och om igen och jag kan inte avsluta den, jag kan inte lägga den ifrån mig och se den som avklarad. Det är bara lite av historien som upprepas igen, och igen, och igen.

efter solnedgången

"Det är ju en sorts bedövningsmedel att leva om natten då de flesta sover. Så härligt att möta solen för ett kort ögonblick på väg till sängs om morgnarna. Att på nåt vis ensam ha ägt natten."

- Fritt förfall, B. Stenberg

akt 1

Nätter som denna... Då natten inte bara lägger sig över förorten utan även över mig. Jag kan kupa mina händer framför mig och det representerar bara en millimeter av den mils långa tunnel jag ser framför mig. I natt hade tunneln inget slut och jag kände hur dess väggar sakta rörde sig inåt, mot mig. Ville skrika för att veta att det någonstans långt borta fanns ett slut där mina ljudvågor skulle försvinna. Att dem inte bara skulle kastas tillbaka mot mig.

Nu har dagen kommit men inom mig finns rester av natten kvar. Bakom varje natt väntar en dag, bakom varje dag väntar en natt. Det skiljer bara sekunder mellan det att draperiet dras undan.

tick tack

Att verkligheten plötsligt kan kännas så nära. Ska även detta påminna mig om tiden? Om dess oundvikliga existens? Jag förnekar den för varje människa som påminner mig om den, men samtidigt... Jag räknar dagarna till min avfärd, timmarna till nästa gryning, minuterna till ditt samtal. Och någonstans mellan förnekadet och dem kontinuerliga blickarna på mobilklockan vet jag att det är ohållbart; jag kan inte vänta på någon, inte vänta på något. Jag måste följa mina fingrar och radera sekunderna.

dagar som denna

Biljetterna är beställda och resan som jag för bara några månader sedan endast kunde skymta vid horisonten, kan jag nu plötsligt nudda vid med fingrarna. Ett par veckor till och jag kan greppa den. Ett par månader till och jag kommer vara omringad av den. Jag kan inte undgå att se allt som början och slut. Dagarna som stundvis bara känns som hinder i vägen mot avfärden kommer snart vara över och resan kommer vara en ny början. Och när den väl börjat är hemresan det jag kan urskilja i horisonten eller högt där uppe bland molnen. Bland dessa början och slut blir det ibland svårt att tänka på innehållet. Allt det som händer mellan dagen då allt började och dagen då allt slutar. Men jag försöker. Försöker att alltid minnas. Minnas dagarna och nätterna.

Stay/go/leave/run

Hela kakan eller inget? Varför är det alltid en fråga om det ena eller det andra? Varför kan jag inte både äta och spara? Varför kan jag för den delen inte få både kakan, bullen, pajen och saften. Sakta far tiden framåt och dess steg drar även mina tankar mot framtiden. Såg bilder från New York och kunde med ögonen klippa in mig själv bland gatorna. Samtidigt finns kakan, den hela kakan; plugga, jobba, stanna, spara.

Jag kommer inte välja, jag vill inte välja, jag kommer äta tills jag spyr. Det finns ett helt jävla konditori att tömma.

Huvvet

Helt plötsligt har dagarna, nätterna och stegen tagit mig från smutsiga madrasser, sovsäckar och trottoarer till en mjuk säng i en trygg familjemiljö. När skriken lagt sig och förorten andas lugnt kommer drömmarna. Nätterna är film i dålig kvalitet, morgnarna är bara till för att minnas nattens handling, och tankarna är bilar på en åttafilig motorväg som går i 100 km/h.

Så även fast mitt huvud vilar på mjuka underlag är tankarna som resan; dem åker dit dem vill.

Varsågoda

Det är dags att låta dem flyga. Flyga bort till ögon jag inte ser eller känner igen. Låta dem flyga in i vardagsrum och sovrum, kanske ett och annat kök. Jag har hållit verksamheten innanför mitt kranium tätt intill mig och vägrat släppa den. Haft dem, burit dem och så gärna velat släppa dem. Dem. Tankarna. Orden. Meningarna.