det sista kapitlet.

Min älskade, inga resor är linjära. Ju mer jag tänker på det och med hjälp av avståndet som skapas när man fortsätter framåt ser allt ut som i ett kalejdoskop. Vilken vacker röra. Det här är det sista jag kan skriva. Kom inte till mig med dina trauman. Allt jag har är dessa dikter.

Noches de lobos.

Det är dagen efter fullmånen och jag har varit tre olika personer dessa tre senaste dagar.
(1) Ivrig, farlig. På gränsen. Ostadig. Huvudet fyllt med smulor och tankar som skator. Den fulla månen sätter sig till rätta i natten, ett lysande ansiktet vänt mot solen. Hur hittar vattnet nya vägar? frågar jag dig efter att ha sovit bort hela morgonen. Och du. Med starka armar och mjuka händer. Hittar källan.
(2) Den heta pannan, elden. Grädden som du med tungan tar tillbaka från dina händer. Jag är tyngden som vill fälla mina ögonlock. Ett ensamt öga har nyss vaknat och jag minns dikten om näktergalen och påfågeln. Vi frågar inte efter tiden, vår egen revolution är att hålla oss vakna.
(3) Den knutna näven som svävande över min kropp möter en krispig morgon. Jag säger: När du tar på mig, föreställ dig att du skalar en frukt. Och likt en ny måne växer, drar du bort skuggan från mitt ansikte.

Pappa ritade med kolet ut alla gränserna i mina ansiktsdrag. 

borderland

Gloria Anzaldúa called herself a border woman. Living right at the border between Mexico and the US. She called the border an open wound "where the Third World grates against the first and bleeds". She wrote about Borderlands and border culture. "This is my home this thin edge of barbwire." Sometimes where I live feels like living on the edge of something else. Always meeting security and cops. Seeing their cars drive across the square while buying fruit and vegetables. Seeing them stand in a circle, white men chewing gum as you come up the stairs. They don't know us, we are faceless, only bodies moving through their land. Our home.