Jag vet inte vad det värsta är egentligen. Att jag troligtvis aldrig kommer komma på ett så bra namn, eller att jag helt enkelt kommer sakna den här löjliga skiten. För det är jävligt löjligt... faktiskt. Jag kommer hem med huvudet fullt att skit, eller romantik, eller bara känslor och fullkomligt kräks ut allting här. Jag dalar hem i gryningen och klickar in på Delighten och beskriver natten och hur vackert det är att äga den. När jag känner mig vilsen kan jag försöka hitta tillbaka med några snabba klick på WWW. Jag kan se tillbaka, blicka framåt, drömma och fantisera.
Jag ska inte sörja mer nu. Jag kanske blir svag, får separatisonsångest och hittar hem igen. Tills dess, skriv något själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar