Hundtankar

Solen smyger sig in efter klockan tio. Jag lyssnar mig igenom album efter album tills jag kan musiken utantill. När Havet lämnat lägenheten läser jag dikter högt för mig själv till ljudet av musiken. Jag skriker orden, jag viskar dem, jag stryker dem med fingertopparna över småhåren längst bak i nacken. Ljuset som aldrig når mitt rum smyger runt hörnet och sköljer vardagsrummet. Jag sitter ner och spelar på ett litet piano. När tankarna blir för intensiva låter jag dem härja. Det enda sättet att lugna en rastlös hund är att låta den springa. Tänker jag. När allt bara blir för sorgligt tänker jag att det aldrig kommer upphöra vara sorgligt. Förevigt sorgligt. Men det sorgliga kommer gå från att vara en skugga över hela min kropp till un lunar en mi espalda. Det finns så många skratt som fortfarande kommer som en överraskning. Det finns så många timmar där jag bara ser mina hundtankar springa och när de sprungit klart landar de alltid i mitt knä. Då sjunger jag.