Hemma igen (ca. 2013)

• Ursäkta men du sitter på min plats.

Vad spelar det för roll tänker jag och uppenbarligen är min telepatiska förmåga starkare än jag trodde. Hon säger snabbt:

• Fast jag kan ju sitta här… det är ingen fara.
• Som du vill, säger jag, jag kan flytta på mig.

Hon gör en nekande gest och slår sig ner. När vi väl är uppe i luften ser jag att hon har en dosa snus liggande i facket framför henne. I 10 minuter sitter jag och tänker på om jag ska be henne om en snus. Jag skulle kunna säga:

• Ursäkta mig. Jag har varit i Frankrike i nästan sju månader och din dosa snus är den första jag ser på väldigt länge. Skulle jag möjligen kunna stjäla en snus av dig?

Medan jag tänker somnar hon och hela planen går up i rök och blandar sig med molnen utanför mitt lilla fönster. Jag lutar mig tillbaka och försöker sova lite. Jag kollar mig i spegel då och då för att granska en finne som dykt upp på kinden.
När vi väl ska landa tar det mig 10-15 sekunder att inse att det vita under mig inte är ännu ett molntäcke utan snö. Winter wondeland brer ut sig under vingarna, det vita blir gråare ju närmare marken vi kommer. Jag tänker på något att säga till flygvärdinnan så fort lampan för säkerhetsbältet släckt. Något i stil med:

• Ursäkta mig. Jag har varit i Frankrike i nästan sju månader och den här snön är den första jag ser på väldigt länge. Skulle jag möjligen kunna åka tillbaka med er? Jag tror helt enkelt inte att jag är redo.