Quizas

Snön blåser upp som rök när jag sitter ute på balkongen. Det finns ett träd utanför som talar till mig. Det är uppenbarligen svårt att förklara men såhär: när jag svajar, svajar trädet. Vissa dagar går jag ut på balkongen och trädet står bara där helt stilla och speglar mig. Vissa dagar kastar sig skatorna från dess grenar. Du kanske inte fattar. Det är bara skönt att ha någon att prata med, någon som nickar. Det är lite som kastanjeträdet som stod utanför min mammas köksfönster. Jag och mamma hade en speciell kärlek för det trädet. Vi pratade ofta om det och när det försvann saknade vi det. Det här trädet som står utanför mitt köksfönster nu känns mer nyfiken och pratglad. Det måste vara tråkigt att vara så ensam och känna råttorna krafsa gångar bland ens rötter. Jag är inte galen. Det är bara en känsla. Svårt att förklara.
Jag läste någonstans att man måste läka sina sår så att man inte blöder på någon som inte skurit en. Jag undrar om man någonsin är riktigt hel eller om man bara lyckas (eller inte lyckas) hålla ihop alla sina trasiga bitar. Någonstans hade någon skrivit att ärren man bär på är bevis på att man överlevt sina sår. Men vad är poängen med att vara helt ärrad? Vad är poängen med att varenda centimeter av min hud ska veta om känslan av att bli skadad. Ibland undrar jag om alla visdomsord som hyllar kvinnors förmåga att läka egentligen bara drar vår uppmärksamhet från att odla förmågan att undvika bli skuren.