Diset

Det här är andra morgonen i rad som jag vaknar och inte kan säga hur mycket klockan är. Andra morgonen som jag vaknar av att mitt huvud värker för att en osynlig lina har spänts åt mellan axlarna och käken. Mitt hjärta springer helt i onödan efter tankar som inte ens fått rot i mig. Det är för tidigt. Låt mig bara få... snälla... lägga mig här på golvet i vardagsrummet och bara streeeeeccchhhhhhhhhaaaaaaa. Det knakar. Jag knakar. Klockan är halv tio. Det finns fil. Havet är borta. Jag sover med dörren öppen och lägenheten väntar på mig. Den känner sig ensam utan mig som jag känner mig ensam utan Havet. Diset spricker upp lite grann längst bort i horisonten. Min dagbok får höra allt när solen når balkongdörren. Mitt huvud gör inte lika ont. Jag måste slita linor och tankar som håller mig i kvar i förberedelser för hämndaktioner. Den är underbart ibland, känslan av frihet. Av händer som väcker min kropp till liv igen och får mig att känna mig som min egen. Av alla rädslor som bor inom mig och hur jag kan tala till dem som en moder.