dogsky

Jag skulle kunna äta 200 dumplings och ändå inte bli mätt för efter att vi vandrat i två timmar, närt oss på kladdkaka och sen vandrat lite till är jag så hungrig att jag skulle kunna svimma. Det händer dock inte för när maten väl står på bordet ringer telefonen och för med sig en röst från fjärran länder. En röst som kommer med en doft som jag aldrig kommer glömma för doften kom från en arm som senare armar aldrig kunnat mäta sig med. Inte doften heller för den delen, på kroppen som armen satt på hängde ett linne som aldrig tvättats. Det luktar surt och det håller drömmarna borta. Det luktar precis som en gör när en flängt och dängt. Sen försvann allt, både du och jag och linnet och sängen (som blev nån annans). Jag trodde jag glömt din röst men... jag känner igen den. Sekunden då du yttrar ett ord. Du behöver inte säga ditt namn. Jag är inte hungrig längre, bara glad.