småsten

Det enda som hjälper mig är att röra på mig. Att fysiskt eller psykiskt få tankarna att snurra.

Snurra, snurra, snurra, så de tappar greppet och slutar klösa inom mig.

Ska jag skriva något ur min dagbok? Vill ni det? Vill ni verkligen... verkligen veta?

Vill du veta? Du som säger att jag är för bra för att vara sann, för lik dig. Vill du verkligen veta eller ska vi fortsätta prata om dig? Om din flickvän och dina låtar och dina drömmar. Vill du ha en liten uppläsning? Jag kanske flög över atlanten men du kröp ner i ett skal jag inte kan penetrera. Ledsen. När du kläckts, sträckt på vingarna och lärt dig flyga kan du hitta mig bland molnen.

Ska jag försöka förklara för dig? Du vet att jag vill men du vet inte att jag inte kan. Jag orkar inte. Jag har byggt en mur mellan mig och omvärlden. En mur av ord, meningar och texter.

Så frågan kvarstår? Vill ni veta? Eller vill ni kanske bara att jag ska förstå er, vara stark, en bandit queen, någon som är för bra, någon som är fin, någon som är snäll. Vill ni verkligen veta? Ni ser ingenting av det som gömmer sig bakom orden.

Men lugn jag ringer dig. Jag har tid. Jag förstår att det är svårt att vara missförstådd, jag förlåter misstagen, jag godtar ursäkterna. Jag har tid.