På väg (Malmö)

När fönstret vid min sida inte fylls med träd, radhus, industrier eller fält täck den stundvis av en helt vit himmel. Det vita skenet dröjer sig kvar i några sekunder innan nya landskap tar upp rutan. De få sekunder då vi färdas genom den vita himmelen känns det som om vi är påväg upp. Som om tåget lämnat marken och påbörjat en ny resa.

I min fantasi föreställer jag mig att jag är påväg till himmelen, den bibliska himmelen. Genom gråvita moln, genom regn och sen... bara uppåt. Så högt upp, så långt bort att det inte finns något upp eller ner. Ingen fast yta, ingen mark. Allt inom mig sugs upp av molnen och det enda som lämnas kvar, jag, somnar i en vit omfamning.