.

tillslut brann tararna mot kinderna. som om de skapat sariga faror, en bana genom mitt ansikte. nar jag ser honom vill jag vara mer ledsen an vad jag egentligen ar och nar jag ser hur fint han har fixat alla vara grejjer, halsband i koppar, arband, ringar, mina planbocker, kanner jag en enorm hopploshet. nagra timmar senare i trappuppgangen vill jag inte langre sa vi satter oss ner, han haller om mig och sager att "ingen har dott Matilda!". det kanns dock som om nagon dott, eller atminstande som om jag forlorat ett favoritgossedjur. vi pratar tyst for runt omkring oss sover andra rotlosa. nar han viskar kanner jag hans andedrakt mot mitt ora. du ar sa fin min van, tanker jag. du ar min finaste van och jag alskar dig.
imorgon ar en ny dag och i overmorgon skapas siluetterna... framtiden. jag kommer tillbaka min van, men herregud vad ung jag ar som lovar sant.