Nos vemos en el camino

Att sâga en sak och gôra en annan âr lite av min specieltiet. Det finns ingravt i min karaktar, en permanent flâck pà min personlighet. Jag borde kanske inte ôppna min mun och lova saker. Speciellt inte till mig, inte till nàgon egentligen. Jag ônskar att det fanns en plan, en lina att balansera pa. Men det finns ingen lina, och inga krav pa att halla balansen. Jag svajar, gungar, faller och reser mig upp igen.
Nâr jag ser mànen pà kvàllen, nàr jag blickar upp mot den medan musiken fyller min kropp och andras vârme vârmer mig, fylls jag av en kânsla som bôrjat dyka upp pà senare tid. En kânsla som âr en blandning mellan vâlbehag och obalans. En kânsla som fyller mig med en slags passionerd glôd och en mânnsklig râdsla. En del av mig kan tânka sig att àka hem, en annan vill inte àtervânda. Inte ânnu. Fôr jag âr kâr, fôrâlskad, vilsen och i behov att fôlja en drôm som vilar likt en skugga vid mina fôtter.
Till er som vântat pà mig, fôrlàt for tiden ni saknat. Till er som fortsâtter vânta, vi ses snart! Till er som vâljer att glômma mig, jag glômmer aldrig er.

Mor, far, vânner, âlskare, gerilleras, lokas y lokos, ibland màste man vâlja mellan drôm och verklighet men min fantasi âr fôr stor fôr vardagen.