På ängen där vi gick i gryningen kände jag mig så ofattbart liten. Jag kastades mellan jaget och verkligheten medan himmlen skiftade färg från svart till ljust blått.
Jag är mina tankar men i kontakt med omvärlden blir jag endast mina ord. Del av en diskussion, ett samtal, en monolog, ett skämt, ett löfte, sanningen... Allt sker inom mig, sållas ut och göms undan och endast en liten del lämnas kvar. Får tillträde ut genom munnen. I slutändan vet ingen vem jag är. Vet jag? Vem vill jag vara?
Frågorna känns daterade till "vilsen ungdom". VIlsen kanske jag är, till viss del, lite grann. Mest är jag i en oblanas mellan den jag blir och den jag vill vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar