Colombia

Här syns jag pá ett annat sätt. Jag blir en zigenarflicka med yvigt svart hár och mörka ögon. Om jag i Sverige inte ville synas är det omöjligt här, alla kollar... pá allt... och alla. Resan hit fyllde hela min kropp med rädsla. Att jag inte skulle orka. Att jag skulle vara ensam. Att nágot skulle hända mig. Men i mitt nya hem har rädslorna sakta börjat att försvinna och nu är dem lika avlägsna som den solnedgángen som sakta försvinner ute i havet. Colombia stärker mig och sänker mig lite varje dag. Staden och luften är oberäkerlig precis som livet. Just av den anledningen vill jag stanna. Inom mig vet jag att jag räknar dagarna inför nästa avfärd och jag vill inte att den ska komma. Jag vill inte behöva flyga när jag precis lärt mig simma.