Känner mig så lyckligt ovetande. Framtiden väger mer än dåtiden och äntligen kan jag forma stigen framför mig istället för att iaktta den uttrampade vägen bakom mig. Jag kryper inte, jag går inte, jag springer med blicken mot himmelen.
Såg en dokumentär idag (här) som rörde mig så mycket att jag började gråta. När den var slut stod jag i köket medan tårarna rann ner för kinderna och kände mig så jävla levande och lycklig och plötsligt började jag skratta. Jag grät för de jag sett och skrattade av samma anledning. Skattade för att det gav mig tårar och för att det som rann ner för mina kinder var bitarna som föll på plats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar