Det faktum att jag snart lämnar kontinenten slår mig stundvis. "Snart" flyger genom huvudet och plötsligt känner jag mig både lycklig, oförberedd och rädd. Lika mycket som jag drar mig inför själva resan känner jag viss oro över hemfärden. Jag vet att mitt huvud kommer se annorlunda ut, att allt som nu står staplat i långa prydliga led kommer ligga huller om buller när jag åter når Sverige. För hur kan jag inte förändras? Hur kan jag inte se saker annorlunda?
Huvudet tänker där fötterna står, och i Latinamerika kommer hela marken gunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar