Jag lyssnar på vinden som sakta drar sina ben över jorden. Den viskar något men orden försvinner när dem beblandas med omvärlden. Aldrig lär jag höra vad vinden har att säga till mig, naturens röst. Aldrig lär jag förstå naturens språk. För jag hör bara bilarna. Skratten. Stegen. Framtiden.
Jag lyssnar på vinden som sakta drar sina ben över jorden. Men med huvudet under vattnet försvinner ord och meningarna och flyter ut i det blå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar